Fältgentiana representeras i Sverige av tre varieteter, tidig fältgentiana var. suecica, sen fältgentiana var. campestris och sätergentiana var. islandica. I äldre herbariematerial finns alla dessa belagda från Hälsingland. I vår inventering har vi inte kunnat avgränsa varieteterna, men tidig- och senblommande populationer och plantor som liknar sätergentiana har setts. Iakttagelser av artens ekologi och försök till uppdelning i undertaxa måste ses i ljuset av att den har kortlivade plantor, bygger sin existens på frekvent frögroning, har kort generationstid och troligen relativt snabbt kan bilda ekotyper, populationer med annorlunda utseende och anpassning till sin lokala miljö. Lennartsson (2010 och opubl.) har utförligt beskrivit artens ekologi och uppdelning i undertaxa, men här redovisar vi våra egna observationer av den mycket variabla arten. En noggrann inventering av dess då kvarvarande lokaler i Hälsing­land gjordes av Bengt Stridh 2004 (Stridh 2004 och opubl.). En ny inventering gjordes 2016 av Magnus Andersson på uppdrag av Länsstyrelsen i Gävleborg (Andersson 2016).
Inventering av fältgentiana försvåras av att de smala bladen är svåra att se i artrik vegetation med många gräsblad. Nästan alltid är det blommor som upptäcks först.
Artens livscykel varierar mellan lokalerna. Frö som såddes in 1996 i ­Oppli, Ljusdal, gav upphov till blommande plantor 1998 och fortsättningsvis, åtminstone till 2005 (Bengt Stridh, brev). På Bäckeskogsvallen i Ljusdal restaurerades slåttermarken med början 1984. År 1998 sågs där för första gången fältgentiana, som sedan har ökat. Den har inte avsiktligt såtts in. Möjligen har den följt med en presenning som har använts vid höbärgning på Remman, ett annat restaureringsprojekt i Ljusdal, där fältgentiana växer. Blommorna har nämligen samma egenskap som där – att inte öppna sig vid blomningen.
Just efter snösmältningen vid Spårs i Arbrå hittades fjolårsplantor som var döda, med kapslar med enstaka frön. De hade vuxit mest i grästuvor, till exempel stagg, ej på nakna fläckar. Inga övervintrade gröna rosetter sågs under två timmars letande. Om frön hade grott på hösten måste plantorna ha övervintrat utan blad. I oktober 2009 söktes bladrosetter förgäves på Bäckeskogsvallen i Ljusdal. Vid Rigberg i Hassela har vi tidigt på året förgäves sökt övervintrade rosetter i närheten av döda fjolårsplantor. I denna sent blommande population var plantorna den 24 juni 1987, i linneans tid, upp till 3 cm höga. Den 8 juni 1994 fanns i Sjö­sveden i Bollnäs plantor med blomknopp, som uppfattades som höstgrodda. I Källsjön i Ockelbo, Gästrikland, sågs 22 juli 1995 1 cm stora rosetter, troligen av denna art, parallellt med över 1 dm höga plantor med stora blomknoppar. De hade uppenbarligen grott vid skilda tillfällen, troligen skilda år.
Fältgentiana ratas av betande kor men betas av får. En planta kan bli 26 cm hög och ha 256 blommor (Stridh 2004). Blommorna är vanligen blåvioletta, men kan vara vita eller ljust blåvioletta. Arten blommar tidigt på vissa lokaler och sent på andra. Knopp kan ses i skogsstjärnans tid, riklig blomning i mjölkens och i ljungens tid. På flera lokaler i Hassela och Los (Stridh 2004) har blommande plantor setts sida vid sida med plantor med mogna frön. Blomningen kan avbrytas av betning eller slåtter och fortsätta efter att nya blommande stjälkar vuxit ut från stubben. Vid upprepad gräsklippning kan plantor bli låga och utbredda. Blommorna spärrar ut sina kronblad på många lokaler, men på Remman i Ljusdal blommar de över utan att öppna sig och bildar tydligen ändå rikligt med frö, eftersom slåtter där har lett till att beståndet har ökat.
Fältgentiana är starkt beroende av hävd, antingen genom slåtter eller bete. Den växer även på mark som har plöjts cirka 20 år tidigare. Snöplogning på en vägren, som därigenom får en ytlig skada i vegetationen, har setts gynna arten. Vid Sjösveden ses den växa mer på en stig än bredvid, i den tunna mossan.
Arten försvinner gradvis efter att hävden har upphört och kan komma tillbaka om den återupptas. I Ryggskog i Los, sågs 1988 ett femtiotal blommande plantor i en betesmark som övergavs ungefär 30 år tidigare. De växte i ung gles skog, bland höga örter och gräs, och var mycket smala och högvuxna. Av ängsväxter fanns där för övrigt bara stagg, käringtand, ormrot, blåklocka och prästkrage. Även vid Mus­åsen i Hassela (Stridh 2004) sågs högvuxna fältgentianor i igenväxande tidigare odlingsmark. I Stugubacken i Hanebo fanns under jordbruksepoken fältgentiana (Wiger 1965). Jordbruket upphörde och gran planterades 1969. I ett ideellt skötselprojekt med bete och slåtter avverkades träden på 3 hektar år 1998. År 2001 sågs fältgentiana första gången och ökade därefter. Den har inte såtts in där.
Fältgentiana är en av de i Sverige och i Hälsingland mest uppmärksammade arter som var vanligare i det gamla jordbrukslandskapet, som har minskat och minskar kraftigt, och som fungerar som mätare på effekten av återupptagen slåtter eller bete. Den förekom ”Flerst.” i Hälsingland enligt R. W. Hartman (1854), i Gruvbyn i Los ”allm.” enligt F.J. Öfverberg (Wiström 1898) och i Bergsjö ”flerst.” enligt E. Pontén (Strömman 1911). Även från kustsocknarna och älvdalarna, där den numer saknas, rapporterades den. Under vår inventering har den hittats tämligen frekvent och i mängder bara i höjdlägen, främst i Hassela, men även i Ramsjö och Los, samt på Alfta, Bollnäs och Hanebo finnskogar. Även där minskar den dock snabbt i takt med jordbrukslandskapets igenväxning.
Fältgentianan är utrotningshotad på alla kulturmarker i landskapet. Det gör vissa miljöer där arten växer utan skötsel särskilt intressanta. Vid Rigberg i Hassela växer den i en tidigare betad skogsbacke, som sköts med slåtter, men även på en bergknalle ovanför backen. På hällen, 420 m ö.h. växer där renlavar Cladonia, lingon och kattfot, med glesare stående plantor av jungfru Marie nycklar, brudsporre, nattviol, liljekonvalj, vitklöver, ögontröst och gullris. Vegetationen håller sig där tämligen konstant utan skötsel. Fältgentiana fanns också 1978 i tallskog med lågt och glest fältskikt nära vägen väster om Bygget i Los. Där växte den i sällskap med skogsarter samt två kulturberoende arter: prästkrage och röllika. Andra lokaler i ”naturlig” miljö i grannlandskapen beskrivs av Gunnarsson (brev) och Jonsson & Nordin (2007).
En stor majoritet av de belägg som finns i offentliga herbarier är från tidigt 1900-tal eller äldre. I Riksmuseets samlingar finns 40 belägg, varav bara tre är senare än 1950. Av de 40 beläggen är 26 tidig fältgentiana, 8 sätergentiana, 2 sen fältgentiana och 4 intermediära mellan tidig och sen fältgentiana.
Bild i Natur och vegetation, sid. 514.