Planterade jordstammar av honhumle kan bli åtminstone hundra år gamla. Hanhumle växer på liknande vis, och från sådana plantor kan meterlånga skott växa ut under mossan, i mark­ytan, och bilda nya luftskott. Förmodligen gäller samma för honhumle. Humle är lätt att flytta och föröka med bitar av jordstammen. I blåsippans tid har humle cirka 1 dm långa skott ovan jord. De kan växa till 7 m höjd. Humle blommar i mjölkens tid, honblommorna en aning före hanblommorna. Minimala droppar av det klara gula doftämnet sitter även på ståndarknapparna. Honhumle på 60 m avstånd från hanhumle har givit upphov till två fröplantor. Bild av han- och honblommor i Natur och vegetation sid. 533.
Humle har setts endast som odlingsrest vid bebodd eller övergiven bebyggelse. Den har noterats huvudsakligen om den har påträffats vid övergiven bebyggelse eller på trädgårdsutkast. Det har alltid varit honhumle, utom i Almtäkten i Hamnäs, Skog, där det finns mycket rikligt med hanhumle och minst en planta av honhumle.
Det råder delade meningar om huruvida arten finns spontan eller inte i Sverige. Karlsson–Strese m.fl. (2012) förkastar hypotesen om spontan humle, Jonsell (2000) accepterar den, och Lange (1930) och Åström (2013) redovisar övertygande observationer av att den finns spontan i Jämtland. Åström beskriver att det vid Hommelloken i Lit finns bara hanplantor. Humlen klänger där på gråalar på kalkhaltig mark med strutbräken, trolldruva, nordisk stormhatt och andra. Vi har i Hälsingland inte sett någon humle som verkar vara spontan. Inte heller nämner Broman i Glysisvallur något som pekar i den riktningen. Broman skrev i Vol. III:A, sid. 50–54 om han- och honhumle, om fröhumle och gallhumle, och att den odlades redan 200 år före hans tid, det vill säga på 1500-talet, men ändå mer efter en kunglig förordning 1560. Han nämnde där ingenting om vild humle. I kungliga räkenskaper kan man finna uppgifter om antalet humlestänger hos varje bonde år 1565 (Bratt 1998).