Unga nyetableringar av bergrör har sällan observerats. En sådan var på 20 år tidigare torrlagd älvbotten i Arbrå. En annan var på en vändplan i Hassela. Somliga av de bestånd som växer längs vägkanterna torde kunna komma ur nygrodda frön. Arten bildar inte tuvor som piprör. Vanligen ser vi bergrör som grupper av tämligen glest stående strån, i periferin med mindre skott och färre strån, tydande på klonväxt. Sådana kloner växer både på solstekt sandjord och på sluttningsmyr som alltid har vatten nära mossytan. I lika kontrasterande växtmiljöer uppträder även skavfräken och möjligen har bägge arterna mycket djupgående jordstammar, som förser skotten med vatten under torra perioder av året på deras utpräglat yttorra växtplatser.
Bergrör blommar i mjölkens tid, en aning senare än piprör. De icke blommande skotten i en klon har bara ett eller ett litet antal blad, som ofta står nästan vertikalt. Om bladet böjer sig och hänger vänder det ibland undersidan, ibland översidan uppåt. Bara minimala mängder grönt övervintrar på de skott som ska blomma nästa år. Stråna är mycket styva. På vintern kan man se två generationer av vinterståndare, den äldsta generationen med mycket slitna och uttunnade vippor.
Ekologi
Bergrör är mer beroende av starkt ljus än pip-, gren- och brunrör. Markfukten i ytan spelar däremot ingen roll. Arten växer därför i gläntor av olika typ, både uppe i bergens soliga och yttorra sluttningar, på isälvsåsar, i torrbackar i älvbrinkar och på sluttningsmyrar eller sandstränder, både vid havet och vid sjöar i höglandet. Förekomsterna på myr är inte fortsättningar av kloner på torr mark, utan begränsade just till myren. I det kulturpåverkade skogslandskapet erbjuder vägslänter mot söder goda nya växtplatser, genom klontillväxt eller fröspridning, och de tätaste och mest rikblommande bestånden finns ofta i vägkanter. Följearterna är många, från backstarr och mosippa till tvåblad och jungfru Marie nycklar.
Bergrör växer ibland på betad eller tidigare slagen mark, men förefaller inte vara beroende av bete eller slåtter. Ungefär 25 % av lokalerna är i kulturlandskapet, 60 % i skog.
Två år efter att hård brand utplånat allt lingon- och blåbärsris hade lite bergrör kommit upp på sydsluttningen av Stor-Kölhöjden i Hassela. Mycket djupgående jordstammar är en möjlig förklaring till detta, en annan är aktivering av en fröbank.
Utbredning
Bergrör är en vanlig art över hela landskapet.
792 lokaler i 40 församlingar.
