Föryngringen av skogsstjärna sker dels med frö, dels genom utlöpare, som kan bli långa och i änden bilda ett nytt skott. Moderskottet dör (Jerling & Elmgren 1988). I rishögar efter avverkning kan skogsstjärna vara den första art som letar sig upp, med kraftigt gröna, tätbladiga skott. Den växer bättre där blåbärsriset tunnas ut. Liksom ekorrbär kan skogsstjärna även växa uppe i höga starrtuvor. Efter skogsbrand som dödar blåbärsriset kommer den upp rikligt tillsammans med andra örter och gräs. Skogsstjärnans tid, då denna art blommar, är tämligen väl avgränsad. Omblomning är ovanlig. Kronbladen kan någon gång ha rosa stråk eller vara svagt rosatonade i sin helhet. Omogen frukt finns i mjölkens tid. Frukten är ljusgrå, med ett mönster av lappar, som på en fotboll. I höstfärgernas tid blir bladen oftast rosafärgade, ibland gulvita. Inget grönt övervintrar.
Ekologi
Skogsstjärna växer i de flesta typer av skog. Den är nummer 12 i ordning efter frekvens i skog som helhet och intar positioner omkring 15–20 i de flesta skogsmiljöer utom de torraste, där den är ovanligare, och i de fuktigaste, där den med frekvenser omkring 75 % hör till de 10 vanligaste. I tallskog med lav i bottenskiktet är skogsstjärna ovanlig, utom vid kusten, där den klarar även denna miljö. Den växer och blommar även i sluten skog. Skogsstjärna förekommer även i fattiga och rika kärr, till exempel på tuvor i rikkärr, på strängar på sträng-flarkmyrar och i myrkanter. I vitmosstäcken utvecklas den dock sämre än i skogen, med små skott, som nätt och jämnt kommer upp ovan ytan. På strand i inlandet kommer den ungefär lika nära vattnet som gran, fårsvingel, tall, ekorrbär, blåbär och lingon. På havsstrand hör den till de skogsarter som tidigt koloniserar klibbalsbården. Den missgynnas i kulturlandskapet, men hittas ändå relativt ofta på gamla betes- och slåttermarker.
Utbredning
3695 lokaler i 44 församlingar.
Referenser
Jerling, Lenn & Elmgren, Gisela 1988: Strandkrypa - en växt som gör skäl för namnet. Svensk Bot. Tidskr. 82: 324-332.