Stensötan börjar sin tillvaro på ett block eller i en springa i en lodyta som en spor som gror och utvecklar ett protallium, men denna händelse tycks vara sällsynt och nästan alla plantor man ser är gamla, och har de bekanta söta jordstammarna. Vid ett tillfälle har dock två nyetablerade plantor setts på en skuggig blocksida nedom en koloni med stensötaplantor. Plantorna hade bara cirka 5 cm långa blad och jordstammar med 2 cm längd, den ena växande i två motsatta riktningar. Jordstamssystemet behåller sitt grepp om den koloniserade ytan och bildar varje år blad, som något år kan frostskadas men sällan dö av torka. Jordstammarna är torktåligare än alla andra vegeterande växtdelar i denna miljö. Tåligare är bara frön och sporer. Vid svår torka rullar bladen ihop sig med undersidan utåt. Om de dör lossnar de lätt och faller av. Efter ett svårt torkår skjuter plantan nya blad när regnet kommer. Som en effekt av denna torktålighet kan stensöta växa även på grenar och trädstammar, vilket i Hälsingland har setts på en glasbjörk nedom Storbergets stup i Forsa. Bladen övervintrar gröna. Vid midsommar finns gamla mörkgröna och unga ljusgröna blad samtidigt.