Skogsfibblor växer främst i närings­rikare gran- och blandskog, gärna då i ganska branta sydsluttningar men även i fuktstråk och längs bäckar och åar i skogsmiljö. De kan också påträffas ute på hyggen, men de flesta arter torde ha svårt att klara sig när tät ungskog börjar växa upp. Skogsfibblor förekommer också i igenväxande slåtterängar kring ödegårdar och fäbodvallar samt i gamla industri- och bruksmiljöer. Det är dock tveksamt hur de klarar sig när dessa miljöer har vuxit igen. Dessutom kan skogsfibblor påträffas på vägkanter och i vägslänter men då oftast i anslutning till rikare skogsmiljöer.
Då lämpliga växtmiljöer för skogsfibblor har minskat påtagligt med upphörande av slåtterbruket och med nutidens skogsbruk har de sannolikt gått starkt tillbaka. För detta kan tala att av de 75 arter som var kända från landskapet fram till 1920-talet har bara 37 arter återfunnits på 2000-talet och detta beror nog inte bara på att de inte eftersökts tillräckligt. 23 av de skogsfibblor som påträffats i landskapet är rödlistade (Artdatabanken 2015) och av dessa finns bara äldre fynduppgifter för 10 arter.
En målande beskrivning av lämpliga skogsfibblelokaler omkring sekelskiftet 1900 ger Magnus Östman, Ängersjö i en handskrift från 1902 (påträffad på Riksmuseet och här återgiven efter Tyler 2008): ” Eftersom alla mina skogsfibblor växa på lika lokaler … må här lämnas beskrifning på sådan Hieracium-mark. Det är mossig ngt fuktig granskog, ”grannor” (”in abiegno hylocomioso subpaludoso et subumbroso”). På torra backar i skogen (”hear”) växer tall, ljung och renlaf, men ej ett spår av Hieracier (utom hypochno­odes och epacrum) [= styvfibblor], men i däljor, där små myrar som äro på ngt sätt uppdämda, el. i skålformiga fördjupningar samlar sig smältvattnet i juni månad och efter starkt regn sommar och höst, så att en del däraf tager sig utlopp där det är lägsta kanten och sedan stiger sig ned för bergets sluttningar utefter någon smalare dälja, äfven här på sina ställen något uppdämt. På fördämningsställena växer ”myrmoss”, Sphagnum [vitmossor], men där emellan rinner det under mossbevuxna stenar och där i mossan (äfven i den yngre myrmossan) stå Hieracierna med sina långa rotstockar och rötter, trängande genom mossmattan ned till fuktigheten mellan stenarna. Myllan utgöres mest av multnande Hylocomier [= husmossa] (äfven om Sphagnum håller på att tränga sig in). De smalare grandäljorna kallas ”röstor”. De vidsträcktare granlundarna kallas ”moror”. Äfven i de senare växa skogshieracier [=skogsfibblor], fast glesare, och med mer inblandning av murorum-typernas arter [=hagfibblor], såsom på granskogens kant H. subtorpense och i dess inre H. subpellucidum och diaphanoides), men all denna hieraciemark får sin (periodiska?) fuktighet från de högre liggande myrarna från hvilka den då och då bevattnas.”