De närstående arterna amerikansk och vit dunört har inte urskiljts systematiskt och beskrivs därför gemensamt under namnet amerikansk dunört. Enligt artkaraktärerna i Flora Nordica 6 (Jonsell & Karlsson 2010) är det mest amerikansk dunört vi har sett. Bladformen på majoriteten av plantorna stämmer bäst med den arten, blommorna är mest rosafärgade och turioner finns nästan alltid vid stjälkarnas baser på hösten. Även när vi sett växten med vita blommor, har bladformen oftast pekat på amerikansk dunört.
I blåsippans tid kan man se millimeterstora gröna fröplantor groende ur en skida som har hamnat på den våta marken. Arten övervintrar med turioner som är upp till 5 cm breda rosetter av gröna blad intill markytan. Dessa blad är på undersidan vanligen röda. De är kraftigt uppblåsta, med ett tomrum mellan bladets övre och dess undre lager. Vid genomskärning visar sig där ett gasfyllt rum med flera millimeters tjocklek. Turionens blad smakar sött. Arten blommar från linneans till mjölkens tid.
Ekologi
Amerikansk dunört är den mest framgångsrika nyinkomna kolonisatören i Hälsinglands skogsmarker. Den etablerar sig även i naturlig vegetation, där marken inte har påverkats av annat än de vardagliga naturliga störningarna, älgtramp, rotvältor, höga flöden i bäckar och liknande. På hyggen och i traktorkörspår blir den än mer talrik. Den koloniserar brandfält samtidigt med mjölken. Den finns även i fröbanken i bottenmaterialet vid stranden av en sjö eller älv (Skoglund 1990, Skoglund & Hytteborn 1990). På många ställen är amerikansk dunört talrikare än kärrdunört och bergdunört, som den kan växa tillsammans med.
Omkring 40 % av alla observationer har gjorts i skogsmiljöer, men amerikansk dunört finns inte i vanlig väldränerad mogen tall-granskog, inte heller i mogen låg- eller högörtgranskog. Den är däremot nästan lika frekvent som bergdunört vid bäckar i skogen och förekommer med låg frekvens vid källor och i sumpskog. Tämligen ofta ses den i källkärr och ibland i rikkärr men ej i fattigkärr. Arten finns sällsynt på Ljusnans strand men för övrigt inte på stränder i inlandet. På havsstrand är den sällsynt. Ungefär lika stor andel av fynden har gjorts på kulturmark som i skogen. Där är det mest på våta ställen som i vägdiken, på våta delar av åkermark, tomter och industriområden
Utbredning
Utbredningskartan visar en viss koncentration till odlingsbygderna, men arten är vida spridd ut i skogslandskapet.
Artens (arternas) spridning i modern tid beskrivs även från Uppland, där det första svenska fyndet gjordes 1894. Mellan inventeringar på 1920-talet och 1990-talet femfaldigades antalet inventeringsrutor där arten påträffades (Maad m. fl. 2009). Det första fyndet i Gästrikland gjordes 1964 (Ståhl 2016). Säfverstams fynd av vit dunört i Njutånger 1953 (se denna art) tycks vara den första uppgiften för någon av arterna i Hälsingland.
565 lokaler i 42 församlingar.
Referenser
Jonsell, Bengt & Karlsson, Thomas (eds.) 2010: Flora Nordica, Vol. 6. Stockholm.
Maad, Johanne; Sundberg, Sebastian; Stolpe, Per &Jonsell, Lena 2009: Floraförändringar i Uppland under 1900-talet. Svensk Bot. Tidskr. 103: 67-104.
Skoglund, Jerry & Hytteborn, Håkan 1990: Viable seeds in deposits of the former lakes Kvismaren and Hornborgasjön, Sweden. Aquatic botany 37: 71-290.
Skoglund, Jerry 1990: Seed banks, seed dispersal and regeneration processes in wetland areas. Acta Universitatis Upsaliensis 253.
Ståhl, Peter 2016: Gästriklands flora. SBF-förlaget. Uppsala.
