Under en kort period strax efter mitten av 1900-talet barkades fällt virke med maskin vid upplag intill väg. Barken lämnades. I en sådan barkhög i Ytterhogdal växte efter cirka 30 år grönpyrola, vars mängder av långa vita utlöpare där var mycket lätta att frilägga många deci­meter. Utlöparna är ganska lätta att frilägga även på många av dess vanliga skogslokaler, särskilt om bärris saknas. (Bild i Natur och vegetation, sid. 208.) De finns i den djupare delen av förnan, eller i måren. Grönpyrolan vandrar på så vis genom den magra skogsterrängen men bildar sällan några täta skottsamlingar. Liksom när den växer i ett för många decennier sedan övergivet sandtag är det svårt att avgöra om den har kommit på plats som frö eller med utlöpare. Arten skiljer sig från björkpyrola genom att inte kolonisera vägkanter. Den har blomknopp i skogsstjärnans tid och blommar i linneans tid. Varje ståndarknapp består av två halvor, vardera med ett litet hål i spetsen. Humlor eller bin sätter knappen i vibration så att pollen kommer ut och kan samlas av insekten, men det hamnar också i andra blommor. Det kallas surr-pollinering (buzz pollination, Buchmann 1978). Många ljungväxter pollineras på detta sätt. Nektar saknas. Omogen frukt finns i mjölkens tid. Bladen övervintrar gröna. De är lätta att skilja från andra Pyrola-arters blad genom att de är små, runda och mörkgröna, med brunröd stjälk.