I Anvisning till jordbrukets förbättring (Anonym 1840) finns ett mycket långt avsnitt om ”Ängars besåning”, där man för stadigvarande ängar rekommenderar bland annat ängskavle. Arten har spritts tämligen sent. Wiström (1898) uppgav att den var ”Allm. i södra och östra Hälsingland. För få år sedan rar efter Ljusnan, nu flerst.” Den förekommer fortfarande mest i de centrala jordbruksbygderna och saknas till exempel på Bäckeskogsvallen i Ljusdal och på Skalen i Alfta, avsides belägna gräsmarker som har varit uppodlade i flera hundra år.
Ängskavle har synliga kolvar i knopp i vitsippans tid. Den blommar i skogsstjärnans tid, samtidigt med kärrkavle, vårbrodd, bergslok, trampgröe och stagg. Frön sprids i ljungens tid.
Ekologi
Ängskavle är en utpräglad gräsmarksväxt, som knappast alls påträffas i skog. Den finns i allehanda gräsmarker, mest frekvent på relativt torr mark. Den var den åttonde arten i frekvensordning på gammaldags ängar och klarar sig på grund av sina långa strån bra vid upphörd hävd och igenväxning. Ängskavle finns på älvstrand vid Varpen i Ljusnan och på sjöstrand i odlingslandskapet men inte på sjöstrand i skogen. Den saknas på stranden av Voxnan, på åstrand och på havsstrand. Klusteranalysen ger en bild som är ganska lik kärrkavlens, men ängskavlen är starkare kopplad till kulturgränsmarker och torrare miljöer, klart mindre till aktivt brukade marker.
Utbredning
Ängskavlen har en östligare tyngdpunkt för sin utbredning än kärrkavlen.
764 lokaler i 44 församlingar.
Referenser
Anonym 1840: Anvisning till jordbrukets förbättring. Sammandrag af de mest godkända rön i denna kunskapsgren. L.J. Hjerta. Stockholm.
Wiström, Per Wilhelm 1898: Förteckning öfver Helsinglands fanerogamer och pteridofyter, uppgjord efter J.A. Wiströms efterlämnade anteckningar, och med tillägg. Wimmerby.
