Ängssvingel blommar i linneans eller mjölkens tid. I ”Anvisning till jordbrukets förbättring” (Anonym 1840) rekommenderades den för stadigvarande äng. Arten uppgavs som allmän av både Hartman 1854 och Wiström 1898. Hellström (1917) uppgav att timotej var den mest odlade arten i fodervall, ängssvingel mindre vanlig. Mycket få gamla lokaler finns preciserade, men Wiger (1965) kände den från 12 lokaler på finnskogen. Vi får anta att den var vida spridd redan för länge sedan. Fortfarande uppträder ängssvingel nästan uteslutande som kulturväxt, sådd i fodervallar, men den kan stå kvar länge på övergivna gräsmarker.
Utbredning
Vi har noterat den bara tre gånger på havsstrand och några gånger på Ljusnans strand inom jordbruksbygderna. Den är sällsynt i nordväst.
271 lokaler i 40 församlingar.
Referenser
Anonym 1840: Anvisning till jordbrukets förbättring. Sammandrag af de mest godkända rön i denna kunskapsgren. L.J. Hjerta. Stockholm.
Hartman, Robert Wilhelm 1854: Helsinglands Cotyledoneae och Heteronemeae. Akad. Avh., Gefle.
Hellström, Paul 1917: Norrlands jordbruk. Norrländskt handbibliotek 6. Uppsala.
Wiger, Johan 1965: Botaniska undersökningar vid Norrlandsgränsen. Svensk Bot. Tidskr. 59: 261-331.
Wiström, Per Wilhelm 1898: Förteckning öfver Helsinglands fanerogamer och pteridofyter, uppgjord efter J.A. Wiströms efterlämnade anteckningar, och med tillägg. Wimmerby.
