När man efter amerikansk förbild utsåg Sveriges landskapsblommor 1908–1910 blev Hälsingland det enda av landskapen som fick en odlad växt som sin blomma. Historiken kring detta beskrivs i Vegelius (1990). I nutiden kan man bara undantagsvis få se något mindre fält där linet odlas som hembygdsromantisk prydnad. Linet har inte visat någon förmåga att förvildas eller kvarleva någon längre tid utan­för odling i vårt klimat. Även under de århundraden när lin odlades i stor skala var man tvungen att regelbundet, omkring vart tredje år, skaffa nytt importerat utsäde, framför allt från Baltikum (Viklund 2012). Fröna av de kortfibriga, grenade formerna (oljelin) mognade bättre än det önskade långfibriga spånadslinet, vilket medförde att det egna utsädet ”urartade”. Det importerade utsädet förde också med sig några specifika ”linogräs”, de flesta numera utdöda i Sverige (linrepe, lindådra, linsenap och linsnärja).
Förvildat lin påträffas numera oftast på utkast eller avfallsanläggningar. Enstaka linplantor har några gånger påträffats i åkrar på ett sådant sätt att man kan misstänka att en gammal fröbank fortfarande finns kvar. Ett exempel är en ogräsbemängd kornåker i Alfta, där ett tiotal exemplar fanns utspridda 2017 tillsammans med några ovanligare ogräs (skatnäva, fårtunga och nattglim).