Akleja förökar sig med frö, och gror även i ett halvslutet fältskikt och under ett halvslutet krontak, men lättare på naken jord. Den är mycket torktolerant. Den blommar i övergången mellan ekorrbärets och linneans tid. På större plantor övervintrar inget grönt ovan jord. Mycket unga och små plantor bevarar ibland något enstaka grönt blad över vintern. Arten är tämligen konkurrenskraftig i hög gräsvegetation och bland sly, men ses knappast någonsin i sluten skog.

Akleja uppträder ibland som om den vore inhemsk i Hälsingland. Emellertid vet man att den har införts till södra Sverige på 1400-talet (Lundquist 1994) och den torde ha kommit till Hälsingland betydligt senare. Den hittas inte bara i övergivna täppor, på fäbodar och liknande, utan även på diverse annan kulturpåverkad mark, även i vägkanter. 40 % av lokalerna klassas som ”skräpmarker”. Aklejan finns i hela landskapet men är vanligare i de östra delarna.