Brunklöver är en i den mycket långa raden av fröbanksväxter. På 1950-talet, då kor och andra husdjur fortfarande gick längs grusvägarna och på betesmarkerna, hade denna kortlivade art ständigt nya nakna fläckar att gro på. Numera dyker den upp nästan enbart vid dikesrensningar eller andra vägarbeten. Den föredrar våt eller fuktig mark. År 2004 växte den rikligt på en nyligen bearbetad vändplan vid Måndagsberget i Ljusdal, mer än en mil från bygden. Fröna torde ha vilat där sedan tidigare fäboddrift eller timmerkörning. Arten har bara setts där en tidigare jordbrukskultur har påverkat vegetationen.

Brunklöver blommar i linneans tid. Kraftfulla 5–10 cm stora bladrosetter övervintrar gröna. Den är alltså åtmin­stone delvis höstgroende. På en ängsrest i Hamre i Bollnäs var marken hårt trampad av folk. Där växte brunklöver tillsammans med revsmörblomma, styvmorsviol, majveronika, groblad, myrtåg, kärrkavle och tuvtåtel.

Malmgren (1982) skrev att brunklöver kom in i Sverige med främmande hö och utsäde under 1600- och 1700-talen. Ursprunget kan ha varit Öst- och Centraleuropa. Till Västmanland kom den 1828. Den blev vanlig i Bergslagen, men minskade under 1900-talet på grund av att frörensning infördes och ängsslåttern minskade. I Uppland har den minskat kraftigt under 1900-talet (Maad 2009). Enligt Ståhl (2016) finns däremot ingen tydlig tendens till minskning i Gästrikland. Wiström (1898) uppgav att brunklöver var allmän. Det var den fortfarande vid 1960-talets början i finnskogen i Alfta, Bollnäs och Hanebo (Wiger 1965), liksom i andra delar av landskapet. Vår egen erfarenhet sedan mitten av 1900-talet är att den har minskat kraftigt och nu är ganska sällsynt (Delin 1985b). Detta har blivit ännu mera tydligt de senaste decennierna. Utbredningen visar en något nordostlig tendens.