Kruståtel kommer lätt upp ur frö där arten finns i närheten. Om frö dessutom vilar i marken är okänt. I skogsstjärnans tid sitter fortfarande vippan dold i den svullna slidan till översta bladet. Den blommar i linneans tid. I mjölkens tid blir stråna röda. Småaxen är då silvrigt gråbruna och de basala bladen fortfarande friskt gröna. I ljungens tid gulnar stråna. En stor del av bladen övervintrar gröna, några gulnar.
År 2001 var ett torrår i södra Hälsingland. En stor del av kruståteln i hällmarkstallskogen dog. På hösten, efter att markfukten återkommit, stod vissa tuvor helt döda, andra helt levande, med nyligen grodda fröplantor strödda däremellan. På ett hårt bränt område på Stor-Kölhöjden i Hassela var kruståtel, blåbär och lingon mycket sällsynta 3 år efter branden 2008. På ett mindre hårt bränt område, där bärrisens jordstammar inte har dödats, var även kruståtel vanligare. Den regenererar där troligen åtminstone delvis från jordstammar. Dessa erfarenheter är samstämmiga med iakttagelser efter 1933 års hårda brand i Muddus (Uggla 1958, sid. 93).
Bygdenamn och bruk
Namnt (rö)bonk som förekommer i Bergsjö kan syfta på både kruståtel och rödven.
Ekologi
Kruståtel förekommer steril och gles i nästan all skog, i synnerhet på torr mark med lågt pH. Efter kalavverkning är den bland de första att reagera på kvävetillskottet från nedbrutna trädrötter. Tuvorna blir intensivt mörkgröna redan året efter avverkningen, tre år innan någon tillväxtökning syns på trädplantorna. Kanske har detta att göra med att arten har djupare rötter än någon annan skogsväxt, inklusive björk. Ända till 2 m djup finner man dess rötter i vissa marker (Arnborg 1951a). Mycket snart kommer kruståteln också i blomning på hygget och dominerar under några år med heltäckande bestånd på de magra jordar som är de vanligaste i Hälsinglands skogar. Kruståtel har tillväxtoptimum mellan pH 4 och 5 (Larcher 2003) och räknas som indikator för sur jord. Där pH och markfukt blir högre kommer piprör in och kan på de bästa jordarna helt ta över.
Kring fäbodarna fick djuren beta i skogen och valde gärna brännor och hyggen där de kunde beta ”tov”. Det var de gröna bladen på gräs, framför allt kruståtel (Åkerblom 1951, sid. 169–189). Även Frödin (1952, sid. 45) uppgav kruståtel som viktig betesväxt när djuren betade ”på skogen”. I mycket gammal gran-tallskog kan fältskiktet bli ytterst glest, så att mosskiktet dominerar starkt. På sådana ställen kan ekorrbär och kruståtel vara de enda arterna, den senare utan blommor. På lavtallhed kan ängskovall och kruståtel vara nästan allena bland kärlväxterna.
I hällmarkstallskog finns nästan alltid kruståtel och ljung, ofta nickstarr, pillerstarr, fårsvingel, rödven, bergsyra, och ibland någon av denna miljös specialister bergven, vårspärgel, bergglim eller fjällnejlika. Inom ett litet område där bergven växer kan kruståtel saknas. På strand eller i tillfälliga vattengropar i skogen ser man att kruståtel inte tål långvarig dränkning och i det avseendet är lika känslig som blåbär, men mera känslig än gran.
Kruståtel växer också med låg frekvens på myr, huvudsakligen i fattigkärr. Där havsstrand möter barrskog finns kruståtel ofta rikligt på strandens övre del, tillsammans med till exempel strandråg, hallon och mjölke. På kulturmark är kruståtel mindre vanlig, men ingår som ett av de fem vanligaste gräsen på gammaldags äng på väldränerad mark (tillsammans med rödven, vårbrodd, tuvtåtel och timotej) och kan vara dominerande tillsammans med nickstarr, stagg och trådtåg på före detta fäbodvallar i höjdlägen.
Utbredning
3373 lokaler i 45 församlingar.
Referenser
Arnborg, Tore 1951a: Skogarna från kusten till fjället. I: Arnborg, Tore & Curry-Lindahl, Kai (red.), Natur i Hälsingland och Härjedalen: 50-78. Göteborg.
Frödin, John 1952: Skogar och myrar i norra Sverige i deras funktioner som betesmark och slåtter. Inst. Sammenlign. Kulturforskn. Ser B, XLVI, Oslo.
Larcher, Walter 2003: Physiological plant ecology. Springer Verlag.
Uggla, Evald 1958: Skogsbrandfält i Muddus nationalpark. Acta Phytogeogr. Suec. 41: 90.
Åkerblom, Dan 1951: Fäbodmarker i Hälsingland. Hur kulturen skapade en naturtyp, som nu återerövras av skogen. I: Arnborg, Tore & Curry-Lindahl, Kai (red.), Natur i Hälsingland och Härjedalen: 169-189. Göteborg.