Som många andra ärtväxter överlever även vitklöver länge i fröbanken. I ett trädgårdsland där den aldrig tillåts blomma kommer ständigt nya plantor ur frö. Den blommar länge, från skogsstjärnans till mjölkens tid. Om blomställningar klipps av bildas snart nya. Skott och blad övervintrar gröna.
Ekologi
Vitklöver är en utpräglad kulturmarksväxt, som förekommer på allehanda gräsmarker. Den är en av de allra vanligaste arterna på äng enligt en sammanställning av publicerade artförteckningar. Där den förekommer i skogen är den ett minne av en tidigare jordbrukskulturs utnyttjande av skogen. Den förekom till exempel på svedjeland (Tujulin 1967) och på finjordsrika delar av skogsbrandfält (Granström och Stridh 2008).
Vitklöver är typisk för hårdbetade och trampade hästhagar, där den troligen överlever både som jordstamsfragment och som frö. Där kan den växa tillsammans med krypnarv, revsmörblomma, groblad och majveronika. Den rekommenderades också för betesvallar (Hellström 1917). Med sina 60–80 % är den ännu mer frekvent än rödklöver både på torra och fuktiga kulturmarker.
Vid stränder i inlandet eller vid havet är vitklöver en av de många kulturmarksarter som måsar för med sig till sina häckningsplatser på block eller på mark. För övrigt förekommer den som strandväxt bara i anslutning till jordbruksmark, men där i betydligt högre grad än någon annan klöverart.
Utbredning
1892 lokaler i 45 församlingar.
Referenser
Granström, Anders & Stridh, Bengt 2008: Åtgärdsprogram för brandgynnad flora - mosippa och brandnäva. Naturvårdsverket. Manuskript
Hellström, Paul 1917: Norrlands jordbruk. Norrländskt handbibliotek 6. Uppsala.
Tujulin, R. 1967: Kinahminmäen kaskimetsien kasvillisuudesta. Kuopion Luonnon Ystäväin Yhdistyksen julkaisuja Sarja B 4(2): 1-36. Kuopio.