Brudsporre har på extremrikkärr i Los setts kolonisera döende stora tuvor av axag, tillsammans med lopplummer, björnbrodd och tätört. Likaså har den där setts på torv bildad av blåtåtel och på en låga intill en källa. Den växer på ett brandfält från 1888 i den branta sydsluttningen av Brassberget i Ramsjö, tillsammans med käringtand, kattfot och slåtterfibbla och likadant på ett annat gammalt brandfält. Den växer i sydbrant tillsammans med samma arter även i Åsboberget i Ljusdal. Brudsporre är en av de känsligaste och mest slåtter- och betesberoende arterna i ängs- och hagmark. Den är perenn men konkurrenssvag i hög vegetation och kan vara beroende av lokal spridning och nyetablering. I Bergsjö drogs år 1960 väg genom en betesmark med brudsporre. År 1987 och fortfarande omkring år 2000 fanns brudsporre på de då anlagda väg­slänterna men inte på betesmarken, som hade vuxit igen.

År 2002 planterades brudsporre in på restaurerad ängsmark i Stugubacken i Hanebo. 2013 fanns många blommade brudsporrar inom 15 m från moderplantan (Engvall & Westlund 2014). På en annan gammal betesmark vid Vittsjön i Bollnäs som också varit beskogad men öppnades 1991 (Olander 1991) överlevde brudsporre och blommar nu rikligt.

Bladen är smala och omönstrade och svåra att upptäcka i massan av gräs- och starrblad, och det är mest blommande exemplar som uppmärksammas. Blomställningarna är i knopp redan i skogsstjärnans tid, men utvecklas långsamt. Blomningen börjar i linneans tid och fortsätter ända in i ljungens tid, med successivt nya blommor i det långa axet. Blomningens huvuddel är senare än handnyckelarterna Dactylorhiza. Doften är oftast stark, god och arttypisk, men kan ibland vara svag.  Vi har sett tecken på att brudsporre inte betas av kor.