På en tomt i Rullbo i Los, där vitsippa har inplanterats, kan man se att dess frön sprids av myror. När vitsippsfrön gror klyvs fröskalet i två halvor, men hjärtbladen stannar mellan dessa och förblir vita, medan en rot och ett vanligt blad växer ut. Snart växer den vita substansen i fröet och förvandlas till en 2–3 mm stor vit knöl, som ser ut att vara början till en jordstam.
De utvuxna bruna jordstammarna bildar täta nätverk strax under markytan. Bladen har kort livslängd, och börjar redan mitt i sommaren gulna och försvinna. Några blir dock kvar gröna till hösten. Inget grönt övervintrar, men i ändan på jordstammen övervintrar ett 2 cm långt böjt, vitt skott under markytan. Blomningen pågår ganska länge, och under senare delen av vitsippans tid blommar även harsyra. Fröna faller av gröna i ekorrbärets eller linneans tid.
Ekologi
Vitsippa växer på allehanda fuktig tämligen mullrik mark, mest i skog med lövinslag och lågört- eller högörtvegetation, men även i öppnare miljö som betesmark eller gräsmatta. Den växer även gärna längs bäckar i skog, men inte i sumpskog. Tillsammans med ormbär och harsyra är vitsippa en av de få arter som kan växa under strutbräken.
Variation
Rosa blommor är vanliga i vissa trakter, till exempel i Långbo i Skog, och förekommer klonvis, i grupper som omväxlar med vitblommiga grupper.
Utbredning
Andersson & Birger (1912) påpekade att vitsippan tycks saknas i västra delen av Hälsingland, vilket har visat sig även under vår inventering. Den har även inom andra områden i Hälsingland en ojämn utbredning. Detsamma gäller i Finland (Suominen 1985). Den saknas till exempel närmast havet på Granölandet i Skog. Gränsen mellan riklig förekomst och total frånvaro kan vara extremt skarp. Vitsippor kan till exempel täcka marken på ena sidan av en å och saknas på likartad mark på andra sidan.
Där vitsippan har inplanterats i västra Hälsingland växer den utmärkt och sprider sig lokalt på alla ställen utom ett, beläget i Ytterhogdal (Delin 1987d). Enligt Eliasson (brev 2005) är den enda spontana förekomsten i Los vid Lördagsån (Stortjärnsbäcken), där arten sprider sig. Vi har tolkat bristen på vitsippor i västra Hälsingland som beroende på ofullbordad spridning. Detta kanske kan gälla även i kusttrakten.
1560 lokaler i 42 församlingar.
Referenser
Andersson, Gunnar & Birger, Selim 1912: Den norrländska florans geografiska fördelning och invandringshistoria med särskild hänsyn till dess sydskandinaviska arter. Norrländskt handbibliotek V, Uppsala & Stockholm.
Delin, Anders 1987d: Vitsippan vandrar vidare. LjusdalsPosten 29 maj 1987.
Suominen, Juha 1985: Valkovuokkokarttoja Satakunnasta. Lutukka 1: 76-78.
