Skogsviol har långlivade plantor utan utlöpare. Groddplantor med hjärtblad kan ses i linneans tid på en traktorväg i skogen.
Skogsviol utvecklas kraftigt och blommar rikligt på hygge. Den gynnas av röjning i blåbärsgranskog. Den fanns sparsamt två år efter hård skogsbrand i Hassela, tillsammans med liljekonvalj, ekorrbär, vårfryle, hallon, stenbär, amerikansk dunört och mjölke (dominerande). Även efter Agöbranden 1997 sågs den i liknande miljö, och på Storåsen i Torsåker blommade den sparsamt också på den hårdast brända marken året efter branden (Risberg 2009).
Skogsviol förväxlas främst med ängsviol, men den har till skillnad från denna en tydlig bladrosett och bredare blad. Unga plantor kan vara lika skuggviolens. Skogsviolen har dock hår bara på bladöversidan, skuggviolen nästan alltid på bägge sidor. De skogsviolskott som har blommat gulnar och vissnar på hösten, men bladrosetten övervintrar grön. Skogsviolen börjar blomma i vitsippans tid, har maximum i skogsstjärnans tid och är överblommad i linneans tid. Vita blommor har setts. Den bildar i skuggig miljö senare på året rikligt med kleistogama blommor.
Ekologi
Skogsviol är med en frekvens av 77 % en av lågörtsgranskogens karaktärsväxter, tillsammans med ekbräken, bergslok, ärenpris, stenbär och smultron, men den är vanlig även i högörtsgranskog, i sumpskog och i andra rikare skogstyper, liksom på bäckstränder.
Skogsviolen är sällsynt på de flesta stränder vid sjöar och större vattendrag men finns på blockstrand vid den mellersta branta delen av Voxnan i Los. Den är spridd i strandskog vid Ängerån men saknas på havsstrand. På gammal betesmark kan skogsviol vara en av de dominerande arterna. Den fanns på 45 % av lokalerna i det kluster som domineras av fäbodmark. I det moderna kulturlandskapet är den dock snarast missgynnad.
Utbredning
2086 lokaler i 45 församlingar.
Referenser
Risberg, Barbro 2009: Brandfältet på Storåsen – andra sommaren. VÄX 3/2009: 8-12.
