Häggbär torde spridas av fåglar, men effekten av denna spridning är mindre tydlig än i fråga om rönn, hallon med flera. En gång har vi sett hägg växa i en stamklyka högt uppe i ett lövträd, troligen dittransporterad av en fågel. Hägg har bara en gång setts på block. Orsaken är nog att häggen inte klarar torkan på blocken. Vi har däremot sett häggplantor tillsammans med röda vinbär, häggmispel, blåtry och druvfläder på ett 25 år gammalt hygge på väldränerad skogsmark, där föryngringen av gran och tall var dålig. Hägg har också setts gro på material som grävts ut ur en stor myrstack, dit den förmodligen förts av myrorna. Där grodde även vårfryle, röda vinbär, skogsnarv och besksöta. Häggen är långlivad och stationär genom långlivade basala delar. Skottskjutning från dessa spelar troligen en större roll än frögroning för beståndens fortlevnad.
Häggens bladknoppar börjar slå ut tidigare än de flesta andra trädknoppar. I blåsippans tid är de 2 cm långa, bandade i brunt och grönt. Häggblomningen har sitt klimax i slutet av vitsippans tid. Då avslöjas hur vanligt detta träd (buske) är, som annars drunknar i mängden av lövverk. Häggen är överblommad när rönnblommorna slår ut. Den goda häggdoften ersätts då av den mindre behagliga från rönnarna, som lockar till sig andra insekter. Bären mognar och svartnar i mjölkens eller ljungens tid, men det är svårt att finna klasar med lika många bär som blommor. I höstfärgernas eller ibland redan i ljungens tid kan bladen bli mer eller mindre röda. Oftare blir de gula, men senare än björkens blad. Vissa höstar finns inga blad alls, efter svamp- eller insektsangrepp. Om någon liten planta misstänks vara hägg är den starkt bittermandellika lukten av innerbarken en karaktär som skiljer den från till exempel brakved, som också doftar, men annorlunda.
Hägg är värd för ett stort antal parasiter bland insekter och svampar, och tycks överleva angrepp mycket väl, kanske delvis för att arten växer på näringsrik jord. Mest uppseendeväckande är angrepp av häggspinnmalen Yponomeuta evonymellus, som vissa år kan kaläta häggens träd och buskar och kläda in stammarna med vitgrå höljen, under vilka larverna är skyddade. Sådana angrepp ses mest där häggarna är många och står tätt i låglandets ådalar, men sällan på små enstaka buskar vid bäckar i skogen. Häggspinnmalen har aldrig setts döda ett träd. Flera slag av gallbildningar på bär och blad är vanliga.