Ängskovall är svår att skilja från skogskovall innan blommor har utvecklats. Många av våra noteringar gäller alltså artparet. När blommor finns kan man skilja dem inte bara på blomkronan utan även fodret som har fyra stjärnformigt utstående flikar på skogskovall men fyra smalare, krökta, parallellt uppåtriktade flikar på ängskovall. Dessa skillnader kan ses från knopp- till fruktstadiet. I många avseenden har ängs- och skogskovall gemensamma egenskaper. En god del av nedanstående beskrivning av ängskovall gäller även för skogskovall.
Majoriteten av fröna faller rakt ned och gror på plats, men myror sprider dem också (Sernander 1901). De finns inte i fröbanken (Granström 1986). Myrspridning blir alltså sannolik där ängs- och skogskovall sågs i ett cirka 20 år tidigare övergivet grustag. Fröet utvecklar under höstfärgernas tid en 3–4 cm lång rot rakt nedåt i förnan under mosstäcket. Hjärtbladen är gröna men förblir inneslutna i fröskalet. Plantan övervintrar i detta stadium. Hjärtbladen utvecklas sedan snabbt efter snösmältningen och tjällossningen. I blåsippans tid sticker de upp över mosstäcket som haröron. Ängskovall börjar blomma i ekorrbärets tid och har en utdragen blomning, riklig ännu i mjölkens tid. Plantan vissnar tidigt. Den är död, skrumpen och gråsvart, redan i lingonens tid. I varje frökapsel finns två stora vita frön med svart prick i ändan.
På övre delen av havsstranden kan ängskovall växa ensam, utan andra arter att parasitera på. Den utvecklas dock bättre nära andra gröna växter, vilket kan ses i kanten av en komposthög, jämfört med utvecklingen på kompostens mitt. Bladen är friska och spänstiga och blomningen rik även under en torr sommar med bruna gräsmattor. Ängskovall ses inte där hård skogsbrand har gått fram.
Ekologi
Ängskovall är en av de vanligaste arterna på den tämligen magra skogsmark som täcker större delen av Hälsingland. Den växer även tillsammans med skogskovall på lite bördigare mark, som i lågörtskog. Den är mindre frekvent än skogskovall i sumpskog. På starkt mullhaltig bördig skogsmark, som i en djup bäckravin med högörtskog, kan ängskovall saknas, medan skogskovallen finns rikligt. Ängskovall är sällsynt på block och växer även på myr, där skogskovall är sällsynt, från fattigkärr till rikkärr. Arten finns också på övre delen av strand i skogslandskapet. Den finns inte i det intensivt brukade jordbrukslandskapet, inte heller på andra kulturmarker.
Variation
Blomfärgen varierar starkt, från helt gul till helt vit. I andra landskap förekommer inslag av rött. Tidigare författare har tydligen ansett att det normala är vit pip med gult kring kronans öppning, eftersom helt gula blommor har benämnts med eget varietetsnamn. I Hälsingland är de vanligaste färgerna dels helt gul, dels vit med gult kring öppningen. Bild i Natur och vegetation, sid 456. Den ena av dessa färgvarianter kan vara allenarådande inom ett område på flera kvadratmil och ersättas av den andra i angränsande område. Färgvarianterna är inte kopplade till någon särskild topografi eller marktillstånd. I Skog, Rengsjö och Delsbo har bägge färgvarianterna setts växa tillsammans. Förutom dessa huvudvarianter finns också populationer med blommor som har bara svagt gul färg och mer sällan sådana som är rent vita. Färgvarianterna måste vara genetiskt bestämda och de bevaras tydligen trots att korspollinering måste förekomma där de möts.
Utbredning
Både ängs- och skogskovall är jämnt spridda över hela landskapet.
3261 lokaler i 45 församlingar.
Referenser
Granström, Anders 1986: Seed banks in forest soils and their role in vegetation succession after disturbance. Diss. Umeå, Swedish University of Agricultural Sciences, Department of Forest Site Research. Stencil No. 6
Sernander, Rutger 1901: I naturen iakttagen frötransport genom myror. I: Sernander, Rutger, Den Skandinaviska vegetationens spridningsbiologi: 236-246. Uppsala.