Halden (1955) skrev att skogskovall markerar mycket godartade markförhållanden, vanliga i kalktraker. Åström (2010) visade att skogskovall var en av skogsmarkens vanligaste arter inom silur­kalkområdet i Jämtland. Så är det inte i vanlig skog i Hälsingland, där skogskovallen är mycket mindre frekvent och hänvisad till mullrika platser i skogen. Oftast finns både ängs- och skogskovall på en skogslokal. Skogskovall saknas dock på de magraste och torraste skogsmarkerna, ängskovall på de bördigaste och fuktigaste. Skogskovall har medelhög frekvens i blåbärsgranskog, högre i lågörtskog, hög­örtskog, sumpskog, surdråg, strandskog och skog längs bäckar. Den har mycket låg frekvens på myr, och finns där bara på rikkärr. Den hittas även med låg frekvens vid strand i skogslandskapet, på mull. Enstaka fynd har gjorts på havsstrand.

Skogskovall blommar samtidigt med ängskovall. Blommorna är nästan alltid i sin helhet gula, i samma nyans som de gulblommiga ängskovallerna och därför ibland misstolkade som sådana. I Östansjö i Arbrå har även vitblommiga exemplar av skogskovall setts.

2512 lokaler i 44 församlingar.

Halden, Bertil E. 1955: Korpåsen i Hassela. Hälsingerunor 1955: 104-123.

Åström, Staffan 2010: Lite om Aspås flora. Rödbläran 2/2010, sid. 3-7.