Ängsgröets underarter har under vår inventering sällan urskilts. Nordgröe subsp. alpigena , smalgröe subsp. angustifolia, smågröe subsp. irrigata (smågröe) och vanligt ängsgröe subsp. pratensis har sporadiskt noterats. Ett fynd finns också av silvergröe subsp. subcaerulea. Enligt Hylander (1953) är de oskarpt avgränsade från varandra. De har dock troligen sinsemellan ganska olika ekologi och skulle förtjäna separata beskrivningar. Beskrivningen här, som gäller arten, är alltså bristfällig.
Alla ängsgröets underarter har underjordiska utlöpare. Med hjälp av dessa tar sig ängsgröet upp genom tjocka lager av jord eller sand, men inte lika effektivt som kvickrot. Spridning med frö har sällan noterats, men ängsgröe som växer på en myrstack i skogen kanske har sitt ursprung i frön som myrorna burit dit. Arten blommar tidigt, med början redan i skogsstjärnans tid, och har stor förmåga att bilda nya vippor efter sådana som klipps av. Moget frö finns i ljungens tid. Åtminstone en av underarterna, smalgröe, är mycket torktålig och kan växa på torra backar med grönknavel, femfingerört, bergsyra, vårförgätmigej och vårveronika.
Se även nordgröe Poa pratensis subsp. alpigena, smalgröe Poa pratensis subsp. angustifolia, smågröe Poa pratensis subsp. irrigata och silvergröe Poa pratensis subsp. subcaerulea
Ekologi
Ängsgröe växer på allehanda odlingsmarker och andra kulturmarker och är vanligt i hela landskapet. I skog är arten en kulturföljeslagare, och ses vid kojor, vägar och där betet varit starkt. Den har setts på övergiven myrodling och där en vinterväg löper i en myrkant. På myr växer den annars mest i rikkärr och vid källor. Där står ängsgröe i de minst kulturpåverkade av alla sina hälsingska växtmiljöer. Den finns även på havsstrand, mest där det är sötvattenutflöde och där stranden är betad.
Utbredning
1722 lokaler i 45 församlingar.
Referenser
Hylander, Nils 1953: Nordisk Kärlväxtflora, del I. Uppsala.
Lokaler
För vanligt ängsgröe finns talrika belägg (26 i S). För nord-, smal- och smågröe, se dessa.