R. W. Hartman (1854) och Wiström (1898) uppger Galeopsis tetrahit som allmän i Hälsingland, medan G. bifida inte nämns alls. G. bifida finns med i Hartman (1879): ”den nedre kronläppens mellanflik aflång, djupare urnupen”, men uppges förekomma endast i Norge. Neuman (1901) beskriver tydligt skillnaden mellan arterna och anger förekomsten Skåne–Norrland för [toppdån] G. bifida: ”Krona 9–15 mm, underläppens midtflik förlängd med nervikna sidor, framtill starkt urnupen … Sk. - Norrl.”, medan G. tetrahit uppges ha: ”Krona 15–22 mm, underläppens midtflik rundad eller kvadratisk, platt, ej urnupen”. Första omnämnandet av toppdån i Hälsingland är från 1906 i Hudiksvall. Till kunskapen om skillnaden mellan dessa arter bidrog antagligen de teckningar av deras blommor som gjordes av Carl Axel Magnus Lindman och publicerades i Lindman (1918) och senare i Krok & Almquist i en lång serie av upplagor. Ganska säkert har toppdån dock funnits hela tiden, eftersom den i dag uppträder som den vanligaste av de bägge, till synes spontan och frekvent i många typer av skog. De gamla uppgifterna avser förmodligen i de flesta fall toppdån.
Toppdån ligger i fröbanken i vanlig skogsmark med tall och gran. Fröna gror på våren på platser där moss- och bärristäcket störts, oftast i samband med avverkning. Fröplantorna, med karakteristiska nästan cirkelrunda hjärtblad, visar sig i blåsippans tid. Plantorna tar sig upp genom avverkningsavfall och genom barrlager i sönderkörda myrstackar. Myrorna samlar tydligen fröna. Bild i Natur och vegetation, sid 212.
Ekologi
Granström (1986) fann också arten i fröbanken i många skogar där den saknades i växttäcket. Arten kan dominera på ett hygge som är ett par år gammalt. På ett 10 år gammalt hygge kan den växa under tät örnbräken men blir då spensligare och lägre än på öppet hygge.
Toppdån blommar från linneans till ljungens tid. Plantan är ettårig. Utom på hyggen i skog växer toppdån också ofta på block, där den är lika torktolerant som harsyra och stensöta. På hällar där bärris saknas gror den under våta vårar i renlavtäcket. Den kan finnas i rasjord under en brant. Mer sällan ser man arten växa i icke störd skogsvegetation, till exempel på våt mark med luckor i mosstäcket. Toppdån finns med tämligen låg frekvens på driftvallar på havsstrand, där den fläckvis helt kan utkonkurrera den annars dominerande spjutmållan. Arten är mycket vanlig som ogräs i åker och på trädesåker, ofta tillsammans med hampdån, som inte finns i skogen. Den är vanlig även på annan kulturpåverkad mark. Drygt hälften av lokalerna är på kulturmark, 30 % på skogsmark, 5 % på havsstrand.
Utbredning
Toppdån är spridd över hela landskapet, men har en östlig tyngdpunkt.
1076 lokaler i 45 församlingar.
Referenser
Granström, Anders 1986: Seed banks in forest soils and their role in vegetation succession after disturbance. Diss. Umeå, Swedish University of Agricultural Sciences, Department of Forest Site Research. Stencil No. 6
Hartman, Carl 1879: C. J. Hartmans Handbok i Skandinaviens flora. 11 uppl. Stockholm.
Hartman, Robert Wilhelm 1854: Helsinglands Cotyledoneae och Heteronemeae. Akad. Avh., Gefle.
Lindman, Carl Axel Magnus 1918: Svensk fanerogamflora. Stockholm.
Neuman, Leopold Martin 1901: Sveriges Flora (fanerogamerna). Lund.
Wiström, Per Wilhelm 1898: Förteckning öfver Helsinglands fanerogamer och pteridofyter, uppgjord efter J.A. Wiströms efterlämnade anteckningar, och med tillägg. Wimmerby.
