De minsta plantor av dvärglummer vi har sett var ett par centimeter i diameter, saknade sporax och växte på naket strandgrus på sjöstrand. Deras ålder är okänd. Dvärglummer har ett rikt förgrenat lågvuxet skottsystem, som övervintrar grönt. Från detta utvecklas under våren högre fertila skott som fortfarande är gröna i mjölkens tid i andra halvan av juli. En månad senare, i ljungens tid eller när lingonen börjar mogna, är de gula och har tömt ut de flesta av sina sporer. I det stadiet är arten lättast att upptäcka.
Ekologi
Dvärglummerns litenhet bestämmer i hög grad var den kan växa. På bäck- och sjöstränder undviker den konkurrens genom att växa på den vertikala svarta torv som kan utvecklas närmast vattnet, ofta av blåtåtelns sega rötter. Där finns den tillsammans med slåtterblomma och tätört. På myr växer den gärna med snip och storsileshår i gles låg vegetation. På de kalkhaltiga Los-bergarterna kan man se den på småmyrar och vid bäckar tillsammans med björnbrodd, hårstarr, snip, slåtterblomma och tätört. Den växer gärna på stockar eller på mark i kanten av block eller gräs- och starrtuvor. I en del av bäckmiljöerna i skog är frekvensen 25–30 %. På glest bevuxen flack grusstrand kan dvärglummer ses tillsammans med snip, rund- och storsileshår, tätört och kattfot. De flesta observationerna har dock gjorts i vitmossa i rikkärr, men den kan där bli övervuxen av mossan, så att dess gröna sterila skott bara delvis når ytan. Dvärglummer har setts växa rikligare på älgtrampad mark. Den ses även i grässvålen på ängs- eller betesmark, på torr eller frisk mark.
Dvärglummer är kalkgynnad. Den saknas på mosse och i fattigkärr, men är mycket frekvent (60 %) i rikkärr, och når 30 % även i det kluster vi kallat Vanlig myr. Den fungerar som indikatorart för rikkärr.
Utbredning
Arten är vanligare i de västra, högre belägna delarna av landskapet och är ovanligare på nivåer under HK, trots att jordmånen där på flera håll är kalkhaltig, som i Söderhamns kommun.
930 lokaler i 41 församlingar.
