Fröplantor av tuvtåtel är lätta att identifiera genom bladens mycket höga åsar på översidan. Man ser dem till exempel på en skogsbilväg där den skär genom fuktig eller våt terräng. Artens frön vilar i fröbanken (Granström 1986). Tuvtåtel blommar i linneans tid. I skiftet september–oktober 1987, efter en mycket regnig sommar med högt vattenstånd i älven under hela försommaren, sågs dels blomning, dels två axgroende vippor på Varpens strand i Bollnäs. Ungefär hälften av bladen i en tuva övervintrar regelbundet gröna. Övriga är halmgula.
Tuvtåtel är ett av skogens sex vanligaste gräs, men växer bara på fuktig till våt skogsmark. I den miljön blir tuvorna bara små. På betesmark, som röjdes fram i sådan skog för många sekler sedan, är tuvorna markanta, både breda och höga, men inte lika höga som tuvor av stylt- eller tagelstarr. Tuvorna blir gamla och motstår mekaniskt slitage och betning. Genom djurens tramp mellan tuvorna blir de ändå mer markanta. Bladen ratas av får och kor, men betas av hästar. Tuvtåtel var en illa sedd huvudbeståndsdel i de gamla lindorna och rekommenderades ej till insådd. (Hellström 1917).
Ekologi
Tuvtåtel är ett av de vanligaste gräsen på gräsmarker, både skötta och igenväxande av flera typer, utom på torrbackar. Tuvtåtel är också en mycket vanlig art på älv- och åstränder, som vid Ljusnan och Voxnan. På Voxnans strand växer den på en högre nivå än grenrör. Vid Ängerån har den setts i strandskog och strandsumpskog. På sjöstränder i skogslandskapet är den mindre vanlig. Rikare kärr hyser ofta inslag av tuvtåtel. Arten finns också vid källor i skog och på myr.
Utbredning
Tuvtåtel är mycket vanlig i hela landskapet.
3727 lokaler i 45 församlingar.
Referenser
Granström, Anders 1986: Seed banks in forest soils and their role in vegetation succession after disturbance. Diss. Umeå, Swedish University of Agricultural Sciences, Department of Forest Site Research. Stencil No. 6
Hellström, Paul 1917: Norrlands jordbruk. Norrländskt handbibliotek 6. Uppsala.