Den är starkt knuten till fuktig eller våt åker- och betesmark och klassas som åkerogräs av von Hofsten (1985). Den mest typiska växtplatsen är en våt grop i en åker, där sådden inte har tagit sig på grund av vätan. Där kan den växa tillsammans med löktåg, trådtåg, tiggarranunkel, amerikansk dunört, kärrdunört, sumpfräne, pilört, trampört och sumpnoppa. Där arten växer i gräsmark är det på störda ställen. Den är betesgynnad, troligen mest genom trampet, men den finns ännu oftare på en lång rad av andra kulturmarkstyper, som järnvägs-, väg- och industrimark, även där huvudsakligen på ställen som tidvis blir vattenfyllda. I det kluster av 53 lokaler som kallats Fuktig skräpmark är den en av de tio mest frekventa arterna. Kärrkavle har setts även på en fäbodvall i Ljusdal och på ett brandfält på Lyckeberget i Annefors.

På strand förekommer kärrkavle främst i jordbrukslandskapet, gärna på betad strand. 10 % av dess lokaler är på sådan mark. Ett mycket litet antal observationer är gjorda på strand i skogslandskapet.

Följearter till kärrkavle är, i fallande frekvens: vitklöver, revsmörblomma, tuvtåtel, röllika, kråkvicker, rödven, ängssyra, groblad, nysört, timotej, höstfibbla, åkerfräken, maskros, ängsgröe, mjölke, gårdsskräppa, rödklöver, grässtjärnblomma och gulvial. Majoriteten av dessa arter är starkt kulturgynnade eller kulturberoende.

Den starka kopplingen till kulturmark återspeglas i de förhållandevis glest utspridda lokalerna i skogslandet.

505 lokaler i 42 församlingar.

von Hofsten, Carl Gustaf 1985: Kemiska bekämpningsmedel. LTs förlag, Stockholm.