Snårvinda Calystegia sepium rapporterades från barlast i Stocka och Hudiksvall redan av Wiström (1898). Där anges inte färgen på blommorna. Från 1940-talet och senare finns ett litet antal rapporter av dels arten, dels Calystegia sepium var. americana, som är det tidigare namnet på skär snårvinda. Inte förrän nyligen blev den skära snårvindan formellt beskriven som en underart (Brummitt 1971), med namnet Calystegia sepium subsp. spectabilis (nu Convolvulus dahuricus). Holotypen (det herbariebelägg som definierar underarten) är från Edsbyns järnvägsstation. Den vita underarten fick då heta Calystegia sepium subsp. sepium. Det beskrivs karaktärer som skiljer underarterna även när blommor saknas. Under vår inventering har den skära underarten rapporterats mycket oftare än den vita. Eftersom snårvindan odlas har den nog många gånger förbigåtts. Snårvinda blommar i mjölkens och i ljungens tid. Inget grönt övervintrar.
Se även vit snårvinda Convolvulus sepium subsp. sepium och skärvinda Convolvulus dahuricus
Utbredning
Snårvinda har förr i tiden planterats som prydnad vid förstukvisten och många av dess nuvarande förekomster torde ha detta ursprung, den kan till exempel ses växa tillsammans med vallört på en ödetomt. Arten gynnas av riklig näringstillförsel och kan på fet jord bli kvar där den planterades, men majoriteten av de fynd som noterats är från tippar, avfallsanläggningar, driftmaterial på stränder i närheten av bebyggelse och liknande. Arten har utmärkt förmåga att ta sig upp genom tjocka lager av dött växtmaterial genom sina mycket effektiva utlöpare. Däremot tynar den i näringsfattigare miljö som gräsmatta eller ogödslad rabatt.
Obestämd snårvinda är noterad på 58 lokaler i 21 församlingar.
Referenser
Brummitt, Richard Kenneth 1971: Calystegia sepium subsp. spectabilis Brummitt, subsp. nov. Botanical Journal of the Linnean Society 64: 73.
Wiström, Per Wilhelm 1898: Förteckning öfver Helsinglands fanerogamer och pteridofyter, uppgjord efter J.A. Wiströms efterlämnade anteckningar, och med tillägg. Wimmerby.
