Groblad blommar från ekorrbärets till mjölkens tid. Inget grönt övervintrar. I de flesta fall har vi behandlat underarterna kollektivt. Några av oss har tyckt sig kunna urskilja kustgroblad P. major subsp. winteri på havsstranden, som då har noterats separat. Åkergroblad P. major subsp. intermedia har i Bjuråker insamlats och identifierats av expert. Gårdsgroblad, subsp. major, är mycket vanligt och dominerar i herbariematerialet. Eftersom denna underart betraktats som trivial har den mycket sällan rapporterats i vår inventering.
Se även åkergroblad Plantago major subsp. intermedia och kustgroblad Plantago major subsp. winteri
Ekologi
Som kulturmarksväxt växer groblad i en ganska smal nisch. Det är vägkanter, planer och stigar som utsätts för mycket slitage av fötter eller fordon. Bladen är mycket sega och tåliga för den typen av slitage och fröna tycks spridas lokalt med sulor och däck. Arten föredrar något fuktig mark, och är trampgynnad även i en kohage, tillsammans med revsmörblomma, vitklöver, krypnarv och majveronika.
Groblad växer också som åkerogräs, och växer dessutom med låg frekvens på stränder intill kulturmark. Vid en båtlänning vid havet i Långvind, Enånger, växte den rikligt på den torra vägbanan. På havsstranden vid sidorna av vägen fanns kustgroblad. Där vägbanan bildade strand fanns detta tillsammans med åker- och/eller gårdsgroblad, men inte alla plantor gick att bestämma till underart. Grobladsfrön är funna i husgrund från 0–600 e.Kr. i Forsa (Liedgren 1992). Arten kom upp på jord som blottades vid en arkeologisk utgrävning vid Grannäsen i Alfta. Den är en fröbanksväxt enligt Milberg (1990), och finns i dag nästan överallt där folk har bott. Allra högst frekvens har den på ”skräpmark” (60 %).
Utbredning
1224 lokaler i 45 församlingar.
Referenser
Liedgren, Lars 1992: Hus och gård i Hälsingland. En studie av agrar bebyggelse och bebyggelseutveckling i norra Hälsingland Kr. f. -600 e.Kr. Akad. Avh. Umeå
Milberg, Per 1990: Hur länge kan ett frö leva? Svensk Bot. Tidskr. 84: 323-352
