Ältranunkel är i Hälsingland i utkanten av sitt utbredningsområde och blir här i allmänhet mindre än längre söderut i landet. Den varierar också kraftigt i form och storlek. Bladen kan vara ovala eller gräslikt smala. I extrema fall kan den likna en storvuxen strandranunkel, men blomman har cirka dubbelt så stor area som på denna art.

Uotila beskrev utförligt i Flora Nordica 2 (Jonsell 2001) artens stora variation, svårigheterna att skilja vissa populationer från strandranunkel och att hybrider mellan arterna förekommer. Hans uppfattning var att ältranunkel är mer variabel än strandranunkel. Ältranunkeln kan enligt honom ha både ovala blad och blad som är lika smala som strandranunkelns, bägge avbildade i Flora Nordica 2. Vår erfarenhet överensstämmer med detta. Vi visar här en population från Ljusne och en från Färila, bägge med samma blomstorlek, men med olika bladform. Exemplar ur dessa populationer behöll sina utseenden vid provodling intill varandra.

Ältranunkel kan finnas i fröbanken i skogsmark där den saknas i växttäcket (Granström 1986). Blommor kan ses från ekorrbärets tid ända till ljungens, förmodligen till stor del beroende av vattennivåerna tidigare under året. Basala rosetter övervintrar gröna. Där arten växer i betesmark ser den ut att gynnas av bete. Den tål både dränkning och torrläggning.