På de lokaler där mandelpil verkar vara spontan är den fast rotad i sand, anpassad till att överlagras av väldiga sandmassor och att skjuta upp nya stammar genom dessa. Våren 1991 sågs den i Voxnan på bankar som lades upp i september 1985. Bankarna hade nederst en bård av starr. Därovan stod grenrör, mandelpil och svartvide, i denna ordning. Långa sega stammar och grenar av mandelpil hade tryckts ned och täckts av sand och därefter skjutit skott. Arten fanns inte på äldre och högre belägna delar av stranden, där i stället svartvide dominerade. Enstaka stammar var 5–6 cm grova och 3–4 m höga. Stammarna kan bli upp emot en decimeter tjocka och får då en typiskt flagnande bark, med nästan cirkulära flagor, som lossnar och efterlämnar karakteristiska ärr. Mandelpil blommar i slutet av vitsippans eller i skogsstjärnans tid, han- och honplantor samtidigt. Den är något senare än svartvide. Mandelpilbuskarna är då vackert ljusgröna med toppar som är gula av de långa slanka hanhängena. I detta tidiga stadium är bladen 2–3 cm långa, inte olika dem på svartvide, alltså inte utpräglat långsmala. Stiplerna skiljer dem åt, visserligen ännu bara 2 mm stora, men större på mandelpil än på svartvide, som har knappt märkbara stipler. Mandelpil betas av älg. Bladen gulnar successivt i höstfärgernas tid, samtidigt med svartvidets blad. Stiplerna faller före bladen, varför artbestämningen är svårare senare på året. Gråalens blad sitter då kvar, gröna.
Utbredning
Mandelpilens naturliga förekomster i typisk miljö, på sandbankar, har upptäckts vid Voxnan 1982 av Anders Delin och vid Svågan 1983 av Arnold Larsson. Dessa två lokalgrupper är sinsemellan isolerade. Dessutom finns några buskar vid kvarnar i ett par åar med sandstränder. Då arten saknas på åarnas stränder och har prydnadsvärde skulle den på dessa ställen kunna vara inplanterad. På lokalen vid kvarnen i Röste, Bollnäs, är den känd sedan 1868, men dess ursprung är obekant.
25 aktuella lokaler i 4 församlingar. 4 gamla fynd i 3 församlingar.
Referenser
Birger, Selim 1906: Bidrag till Hälsinglands flora. Bot. Notiser 1906: 81-84.
Wiström, Per Wilhelm 1898: Förteckning öfver Helsinglands fanerogamer och pteridofyter, uppgjord efter J.A. Wiströms efterlämnade anteckningar, och med tillägg. Wimmerby.
Lokaler
Bollnäs Bollnäs 1879 (KFD i S); Hamre, 6808 1531, 1868 (ECO i UPS), ”nära vägen” (ECO enl. Wiström 1898); Röste, 68908 1531 (ECO enl. Wiström 1898); Röste, 68085 15308, högra stranden av Rösteån 1985 (DIN i S), S stranden mellan pumphuset och gamla bron 1992 (DIN), kvar men röjning har avlägsnat minst en grov stam 2013 (DIN);
Hudiksvall Bjuråker Svågans mynning i Norra Dellen, 68645 15398, sandstrand 2003 (ALA); Svågan vid Svedjebo, 68669 15374, 1983 och 1984 (ALA i S); Svågan, Järnhatt, 68693 15359, 1986 (ALA), 1987 (NNI i S, AXL i OHN); Svågan ovan plantskolan, 68651 15381, 1986 (ALA); Svågan vid Fagerfall, 68654 15376, 1986 (ALA); Svågan vid Gårdsmyra, 68687 15369, 1986 (ALA); Svågan vid Sördala, 68702 15337, 1988 (ALA); Svågan nedom Knappens, 68712 15304, 1988 (ALA); Vesslabadet, Norra Dellen, 68651 15398, sandstrand 1982 (ALA); Hudiksvall 1909 (BHA enl. ms ZSM);
Ljusdal Los (GUA enl. Birger 1906);
Nordanstig Gnarp Byn, ån, gamla kvarnen, 68824 15720, 1983 (OÅK);
Ovanåker Voxna Voxnan vid Voxbo, 68071 14841, rörlig strand 1982 (DIN i S); Voxnan vid Galtryggen, 68045 14854, 1984 (SOL), 68045 14853, 1991 (DIN); Voxnan mellan Galtryggen och Dalkarlsbo, 68040 14856, 1984 (PEL), 68039 14855, 1991 (DIN); Voxnan 400 m N om Voxbo, 68072 14844, 1984 (PEL); Voxnan S om Voxbo, 68065 14841, 1984 (SOL); Gryckån, Lilldjupbäcksströmmen, 68171 14816, 1987 (PST i S).
