akleja

Akleja är en gammal, flerårig prydnadsväxt som lätt förvildas och naturaliseras på kulturpåverkad mark i närheten av bebyggelse. De vanligaste växtplatserna är vägkanter, naturbetesmarker, torpplatser, bydungar, bäckdalar och ruderatmarker.

Förmodligen ny bofast art.

vägar, exempelvis rika bestånd i de nu igenväxta, forna lövängarna på ordoviciumkalk kring Latorp i Tysslinge. På Tiveden är den mestadels sälls. och på Tylöskogen har den setts ”ej sälls., i flera fall iakttagen på banvallar” (Segerström 1932).

Som vildväxande anmärkt ”vid gästgifvaregården Ramundeboda i en äng norr om kyrkan, några stånd i en Arre-buske” 1789 (Afzelius ms 1772–1789). Alla förekomster torde ha sin upprinnelse i odling. Vid skjutbanan i Garphyttan i Tysslinge växte den ännu 1994 på en sedan 1900 obebodd tomt (Sundkvist) och vid Asphöjden i Hidinge 1993 på en 1905 övergiven skogsgård.

Den sågs i Svennevad ”kvarväxande på ödetomter och förvildas knappast på något ställe som neofyt” (Kjellmert 1947) varmed väl avses glesare bebyggda områden, där spridning genom vallodling och trädgårdsutkast minskat under senare tid.

Aklejan förekommer i naturlig–svagt påverkad vegetation i strandalskog på alsocklar, i ålundar på block i åfåran, och vid uttorkade kärr. Närmare bebyggelsen finner man den i allsköns vegetation i bryn etc.

Såväl blåblommiga som röda, ljusröda och vita har setts kvarstående efter odling vid Viby prästgård och är där möjligen odlade från 1830–1850-talen (Sernander 1933). Eckerbom (1947c) antyder en förmodat tidig odling i Bergslagen genom ”gissningsvis genvägen med importerade valloner”.

Allmän-tämligen allmän längs kalkstråket Viker-Rams; för övrigt spridd i de flesta kulturtrakter. Tycks utan anledning vara ovanlig bl.a. i Möklinta, V.fårn och Skinnskatteberg. Edafiskt tämligen fordrande, kalkgynnad. Utbredningstyp: U.

Ej regelbundet antecknad nära bebyggelse. - 23 (17).

Larsson 1868.

Först uppgiven (som förvildad) av Danielsson & Nilsson (1988). Birger (1908b) fann att aklejan odlades som prydnadsväxt i Ljusnedal, Sveg, Överhogdal och Lillhärdal.

878 Aquilegia vulgaris L.

This rather polymorphic species seems to originate from C. and partly S. Europe. Being a garden plant, it has often escaped and become naturalized far beyond its original distribution area. It is not clear whether the populations in Asia and China (not marked here) belong to A. vulgaris s. str. or to the closely related A. oxysepala Trautv. & Mey. A. vulgaris has been introduced into N. America and New Zealand. Together with closely related species, sometimes considered as subspecies or varieties, it forms a circumpolar complex. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 155.

Status: gammal och bofast. Sedan mycket länge (1400-talet; KLun 2007) ofta odlad prydnadsväxt, säkert förvildad före 1749 och redan 1744 uppfattad som ”vild” (Leche 1744), men sannolikt ursprungligen avsiktligt införd.
Förändring och hot: ökning med mer än 75 %.
Kommentar: ytterst variabel såväl i yttre karaktärer som i sitt val av växtplats; former med blekrosa eller mörkblå relativt enkla blommor är dominerande men även enkla vita och djupröda samt dubbla eller kraftigt ombildade svartlila och rosa blomformer förekommer traktvis.

Akleja är ursprunglig i stora delar av Europa norrut till Östersjöns södra strand. I Sverige anses den inte vara spontan, men den har odlats sedan medeltiden som prydnads- och läkeväxt och har säkert förvildats lika länge. Från Småland är den känd i kultur sedan tidigt 1700-tal, då Nils Linnaeus hade den ´i olika färger´ i Älmhult Stenbrohult (Linné ms 1732, som Aquilegia hortensis eller på svenska ackerleija). Arten odlas fortfarande mycket och sprider sig kring bebyggelse, runt torpplatser, på vägkanter, i skogsbryn, hagmark, bäckdalar och frisk, mullrik lövskog. I stora delar av Småland är förekomsterna i regel sparsamma och mer eller mindre tillfälliga, men traktvis, särskilt på bas- och näringsrikt underlag kring Vättern och i trakten av Tranås, har aklejan naturaliserats och utvecklat ymniga förekomster.

De rika förekomsterna i norra Småland föranledde 1800-talsbotanisterna att betrakta växten som ursprunglig här (´absque dubio aboriginea ut abundantissima in montibus et pinetis desertissimis Smolandiae supremae rupestris´, [utan tvivel ursprunglig och ytterst talrik i berg och mycket öde barrskog i norra Smålands bergstrakter], E. Fries (1835), ´Husqvarnabergen ymnig och fullkomligt inhemsk bland Berberis etc.´, Scheutz 1864).

Akleja härstammar från västra och centrala Europa. Den har odlats i Sverige sedan lång tid och därifrån spridit sig ut i det vilda.

Akleja växer solöppet–halvskuggigt på torr–frisk, gärna kalkrik mark. Vanliga växtplatser är vägkanter och ruderatmiljöer (jordhögar, utkast och stentippar). Akleja kan även hittas i skogsbryn, hässlen och glesare skogar (både löv- och tallskog). Den kan också vara kvarstående vid gamla bosättningar, utkommen i betade torrängar, växa i åkerkanter och på klapperstensvallar vid havet.

Akleja är idag vanlig på en stor del av Öland. Den saknas på Stora Alvaret men är för övrigt jämnt fördelad över ön. Akleja har ökat tydligt sedan Sterner (1938). Olika färgformer förekommer och ibland ses fyllda blommor.

Kulturflykting, bofast.

Förvildad, bofast.
Vägkanter, dikesrenar och gårdsmiljöer eller i närheten av trädgårdar. I torr till frisk gräsmark och på övergivna torra steniga åkrar kan akleja ibland, under en övergångsfas, uppträda massvis, helt dominerande. Ibland har den spritts med utkast till soptippar, grustag eller ut på hällmark. Akleja är i stort sett starkt kulturbunden, men i skog kan den uppträda i fullt naturlig miljö, långt från bebyggelse. Ofta ser man den då i gläntor eller invid stigar, gärna i något fuktig skog.

Av allt att döma har akleja en lång odlingstradition, men den har förvildats sent och inledningsvis mycket långsamt på Gotland (samlad 1701–02 i trädgård av Münchenberg). Ännu trettio år efter Wahlenberg hade Säve (1837) inte fler lokaler att citera än den mellan Visby och Snäckgärdet. Under andra halvan av 1800-talet blev rapporterna om förvildade förekomster fler. Johansson (1897) uppgav akleja från 14 socknar från Linde till Hellvi. I dag är akleja allmän och spridd över så gott som hela Gotland. Den är dock sällsynt på stora delar av Fårö och saknas t.ex. helt på Avanäset. Från Gotska Sandön rapporterades akleja först av Lindgren (1977), och till Karlsöarna har den ännu inte spritt sig.

Akleja är förmodligen odlad ända sedan medeltiden, förrymd och naturaliserad sedan mycket länge. Den växer på ödetomter, i gläntor och längs stigar i löv- och blandskogar, i bryn, på vägkanter och skräpmarker. Arten tycks ha blivit betydligt vanligare sedan förra inventeringen, men detta beror förmodligen på att den då inte konsekvent noterats. Numera saknas den endast på skärgårdens mindre öar och holmar.

Akleja förökar sig med frö, och gror även i ett halvslutet fältskikt och under ett halvslutet krontak, men lättare på naken jord. Den är mycket torktolerant. Den blommar i övergången mellan ekorrbärets och linneans tid. På större plantor övervintrar inget grönt ovan jord. Mycket unga och små plantor bevarar ibland något enstaka grönt blad över vintern. Arten är tämligen konkurrenskraftig i hög gräsvegetation och bland sly, men ses knappast någonsin i sluten skog.

Akleja uppträder ibland som om den vore inhemsk i Hälsingland. Emellertid vet man att den har införts till södra Sverige på 1400-talet (Lundquist 1994) och den torde ha kommit till Hälsingland betydligt senare. Den hittas inte bara i övergivna täppor, på fäbodar och liknande, utan även på diverse annan kulturpåverkad mark, även i vägkanter. 40 % av lokalerna klassas som ”skräpmarker”. Aklejan finns i hela landskapet men är vanligare i de östra delarna.