
fjällhällebräken
Woodsia alpina
fjällhällebräken är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

fjällhällebräken är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
- fjällhällebräken




Inga nycklar finns för detta taxon.
Atlas of North European vascular plants
57 Woodsia alpina (Balton) S. F. Gray
This moderately variable, arctic-montane species occurs in Eurasia and N. America. An aberrant type (W. bellii Pors.) in eastern N. America is included here. The species s. lat. belongs to the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 228 and map 210) hut has also a circumpolar character. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 16.
Närkes flora
Inhemsk? Bofast? Starkt nordvästlig art, bunden till kalkklippor och -block.
Ångermanlands flora
Stenblock i sydbrant, skifferbrant. Beroende av basiskt underlag.
Flora över Dal
Andersson 1978, Hultgärd 1978.
Västmanlands Flora
1; ett par närbelägna förekomster på kalkklippor och kalkblock i Viker Näsmarkerna (Röjängenklippan och Bergnäsudden vid Älvlången), enligt PERSS. (1963) först funnen 1937 av I. Andersson Publicerad också av LINDSTEN (1956), HYL. (1966a), KRUSEN. (1967), HULTÉN (1971) och EKH. (1975). Belägg från 1954, 55 (I. And., GB, UPS). Sågs av mig 1976 på kalkhällryggen vid Röjängen, mest på stora block, 10-talet ex.
Arktisk-alpin växt, nära sin svenska S-gräns. Utbredningstyp: N5.
Härjedalens kärlväxtflora
Först uppgiven av Fristedt (1854): "Woodsia ilvensis (den vanliga fjellformen) på Ulfberget vid Wiken, bland hufvudformen". Belägg samlade av Thedenius år 1842 finns från Tännäs: Funäsdalsberget och Ljusnedal: Lill-Mittåkläppen, båda i S.
Ölands flora
Fjällhällebräken växer som namnet antyder främst i de norra delarna av Sverige där den föredrar torr, kalkrik mark och ses i klippskrevor, terrasser, rasbranter och liknande miljöer. Samtliga kända lokaler är belägna på Stora Alvaret. Sedan upptäcktsåret 1974 har den noterats på fyra lokaler men är utgången från primärlokalen.
Gammal och förbisedd eller inkommen?, bofast.
Sörmlands flora
Fjällhällebräken växer i klippskrevor på kalk, vanligen i sprickor och springor på mer eller mindre flata, solexponerade kalkhällar. Arten växer nästan alltid tillsammans med murruta och kalksvartbräken. Fjällhällebräken och vanligt hällebräken växer sällan tillsammans i landskapet, dock så på Mörtö och Utö samt vid Eskilstuna.
På flera lokaler i Sörmland förekommer individrika bestånd som har beskrivits som intermediära mellan hällebräken och fjällhällebräken. (Trosa-Vagnhärad Kallviksberget, Åda kalkbrott, Mörkö Egelsvik). De är vanligen mer storbladiga och mer håriga/fjälliga på bladundersidan än fjällhällebräken brukar vara. Småbladsformen överensstämmer emellertid med fjällhällebräken och sporsättningen förefaller normal. De har tidigare tolkats som hybrider med hällebräken (Almquist & Asplund 1937, Hylander 1953). Arterna har emellertid olika kromosomtal och hybrider dem emellan är sterila med nedsatt sporproduktion. De borde alltså uppträda sporadiskt bland föräldrarna och inte bilda egna populationer. Hällebräken förekommer inte på någon av de aktuella lokalerna. Det är därför knappast tänkbart att dessa förekomster faktiskt skulle bestå av sterila hybrider. Här har vi i stället räknat dessa former till fjällhällebräken.
Upplands flora
Fjällhällebräken är en nordlig art, som främst växer i fjälltrakterna, men har förekomster på kalkberg längre söderut till Dalsland–Sörmland och på Öland. Fjällhällebräken är liksom murruta en av de små ormbunkarna som växer i springor och skrevor på kalkberg. Dess goda spridnings- och etableringsförmåga har lett till att den förekommer på några av de fåtaliga uppländska lokaler där urkalksten går i dagen.
Gästriklands flora
Hälsinglands flora
Fjällhällebräken är mycket lik små exemplar av hällebräken och dessa två arter kan växa tillsammans. Flera gånger har vi stått tveksamma inför en planta. Primärsegmenten är mer kort triangulära på fjällhällebräken, långsträckta på hällebräken. Skillnaden i förekomst av hår och av smala fjäll på bladundersidan beskrivs i Flora Nordica, men den är inte knivskarp. Vid höstdagjämningen gulnar och vissnar bladen på fjällhällebräken och faller småningom av. Under vinterhalvåret är plantorna svåra att upptäcka.
Fjällhällebräken är kalkberoende. Efter att kalkbrytningen i Mansjöberget i Los upphörde, strax efter år 1890 (Eckerman 1922), har arten koloniserat de översta delarna av brottets vertikala väggar. Vi antar att den fanns på platsen innan brytningen påbörjades, men detta är inte dokumenterat. På de nedre delarna av brottets väggar, belägna under överhäng och både fuktigare och mörkare, växer däremot inte fjällhällebräken, men i stället stenbräken. Fjällhällebräken har för övrigt hittats på lodytor i berg av Los-grönsten och på ett stort block av denna bergart. I Älgsjöberget i Los hittades fjällhällebräken på 1930-talet och har återfunnits av oss. Populationen omfattade 1982 tretton plantor.
Både vid Laforsen i Ljusnan och vid Hylströmmen i Voxnan växer fjällhällebräken på berg som inte förefaller innehålla särskilt basiska mineral. På bägge dessa ställen växer ormbunken nära älvvattnet, som håller ett pH omkring 7. Vid Hylströmmen växer den under ett överhäng som översvämmas vid högvatten (Delin 1989d). Bild sid. 34 samt i Natur och vegetation sid. 238. Den har där följts från 1984 till 2012. Antalet plantor har varierat mellan en och sex, och antalet blad mellan nio och trettiotre. Största antalet blad sågs 1991, minsta antalet 2012. Det är alltså en mycket liten population, som dock förefaller uthållig (Delin 1995d).