Taxasida

kärrkavle

Alopecurus geniculatus

L.

kärrkavle är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

kärrkavle är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • kärrkavle
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Alopecurus geniculatus
Vetenskapligt namn, fullständig form
Alopecurus geniculatus L.
Svenskt namn
kärrkavle
icelandic
Knjáliðagras
norwegianBokmal
knereverumpe
norwegianNynorsk
knereverumpe
Finskt namn
polvipuntarpää
finlandSwedish
kärrkavle
Danskt namn
Knæbøjet rævehale
Foton
Patrik Engström
Svartsjö, Ekerö kommun 2022-06-11
Katarina Stenman
Bjuröklubb 2022-06-25
Patrik Engström
Svartsjö, Ekerö kommun 2022-06-11
Patrik Engström
Svartsjö, Ekerö kommun 2022-06-11
Patrik Engström
Västeräng, Färingsö, Ekerö kommun 2021-06-19
Patrik Engström
Stenhamra, Sånga socken 2009-06-06
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2014-05-30
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Trivialart.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Kärrkavle är ursprunglig men starkt kulturgynnad. Exempel på naturliga eller någorlunda naturliga miljöer är källflöden, översilade hällmarker och stränder. Den är dock vanligare på kulturståndorter och bildar ofta täta bestånd i fuktiga naturbetesmarker och på betesvallar, särskilt i tidvis vattenfyllda sänkor på lerjordar. Vidare förekommer den i periodiskt torrlagda dammar och på fuktig ruderatmark.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Kärrväxt med växtlokaler liknande gulkavlens, möjligen allm. i hela området men bristfälligt känd och sällan meddelad.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

352 Alopecurus geniculatus L.

This species originates from Europe. It has been introduced into Asia, N. America, Australia and New Zealand. Because of confusion with A. aequalis (no. 351) knowledge of the distribution of this species is incomplete. It is reported among the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 214 and map 203).

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ökning med 16–30 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Kärrkavle växer på fuktig eller våt mark, gärna i temporärt vattenfyllda sänkor. Exempel på relativt naturliga ståndorter är sjö- och åstränder, källor och hällkar. Arten är vanligast i starkt kulturpräglad omgivning och påträffas regelbundet vid gölar i betesmark, på stigar och vägkanter, vid gödselstäder, i hjulspår och i vattensamlingar i grustag. På åkrar med finkorniga jordarter brukar fläckar med dålig vattenavrinning intas av kärrkavle och omges av en bård av revsmörblomma Ranunculus repens. – Kärrkavle gynnas starkt av bete och tramp.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Kärrkavle växer på all slags blöt mark och är även vanlig i alvarets alla vätar. Den är konkurrenssvag och föredrar våta, kreaturstrampade betesmarker, särskilt strandängar, och i dessa biotoper kan den bli beståndsbildande. Arten intar ofta växtplatser som vintertid står översvämmade. Kärrkavle ses även i kärr, skogspölar samt kulturpåverkade lokaler som diken, vattenhål och dammar. Ibland räcker det med ett fuktigt hjulspår över alvaret för att gräset ska dyka upp.

Kärrkavle är allmän och utbredd över hela Öland. Speciellt frekvent är den på Stora Alvaret i miljöer med låg konkurrens där den nöjer sig med de tillfälliga vattensamlingarna med kalkgyttja som uppstår i små svackor i kalkstenen. Dessa vätar torkar helt ut under sommaren men den fleråriga kärrkavlen överlever. Endast inom barrskogarna i norr, Böda sn, är det glest med fynden.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Fuktmarker, fuktgropar på sandiga beten, vätar, fuktiga strandängar, någon gång i sjöfräkenkärr; även bryor, dammar, diken, fuktiga körvägar samt ruderatmarker. Englund (1942) beskriver havsstrandsbiotoperna mycket precist (i övers.): ’Den växer på strandängen i sänkor på ogenomträngligt underlag (vanligen direkt på berggrund av märgelsten eller kalksten), där tång ansamlats under extremt högvatten och förmultnat till en torvliknande jordart. Sänkorna är tidvis vattenfyllda men blir mycket torra under försommaren och högsommaren. Till skillnad från de vanliga strandförekomsterna med tång är strandförekomsterna med Alopecurus geniculatus i högre grad bundna till skyddade stränder, i rikt mått till stränder med skonor.’ Dagens frekvens är densamma som den Johansson uppgav (1897).

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Kärrkavle växer på åtminstone tidvis våt till fuktig, glesbevuxen eller blottad jord. Den förekommer i kulturmark av många slag som åkrar, trädor, vallar, renar, klövtrampade betesmarker samt på markvägar och gårdsplaner liksom i fuktiga skräpmarker. I mera naturlig miljö finner man den på havsstrandängar, vid dammar, på sjöstränder och intill rännilar och hällkar i skärgårdens hällmarker.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på fuktig till blöt mark på stränder av sjöar och åar, på mader och i fuktängar, även i diken, kring gårdar och på annan blöt kulturmark. Betesgynnad, kan bli riklig på hårdbetade starrmader. Mycket vanlig i hela landskapet. 735 rutor (89 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Kärrkavlen är vanligen tvåårig och växer på bar mark vid landstranden av näringsrika sjöar, vid källflöden, diken eller vattengropar. Arten är konkurrenssvag och starkt trampgynnad. Den förekommer därför ofta även på stigar och i hjulspår och ibland massvis på vattensjuka, tidvis översvämmade åkrar. Hybriden med ängskavle uppträder ibland där arterna finns tillsammans.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän i Uppland. 545 kartblad, 1282 kvadranter.
Almq. Allmän, främst i kulturtrakter, till barrskogsgränsen; i yttre skärgården spridd.
Kärrkavle växer fuktigt till blött på strandängar, fuktiga partier av betesmarker och åkrar, i diken och på skräpmarker.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Kärrkavle är en kulturspridd växt som följt med människans odling. Den anges som allmän eller tämligen allmän i alla gamla referenser.
Den i särklass vanligaste följeväxten är revsmörblomma (37%) följd av vitklöver, gatkamomill, pilört, groblad, baldersbrå, trampört, vägtåg, vitgröe och sumpnoppa.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Kärrkavle sprids förmodligen på många sätt, men ett av dessa är med fåglar som söker mask eller säd på åkrar. I Järvsö, Stråsjön, på block nära stranden, växte den med rödven, timotej, revsmörblomma, bergsyra, grönknavel, åkerspärgel och svinmålla. I Acktjärn, Arbrå, som ligger långt upp på skogen, fanns kärrkavle tillsammans med vitgröe vid skrattmåsbon på gungflyholmar. Även på fågelöar i havet förekommer kärrkavle tillsammans med en lång rad av åkerogräs, som förmodligen främst måsar har fört med sig.
Kärrkavle kan blomma från skogsstjärnans till linneans tid.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Kärrkavlen har sin viktigaste ståndort på blöt, naken jord, t.ex. i nygjorda diken, i växelblöta lergropar eller i sumpiga åker- och vallkanter. Den gynnas – liksom ängskavle A. pratensis – av kväve och gödsel men är betydligt konkurrenssvagare än den. Kärrkavle ses också ofta på betade vallar t.ex. kring erosionsblottor vid djurens drickställen eller på trampad mark vid stränder. På sanka körvägar i odlingsområden finns den ofta i mittpartiet. Kärrkavle kan också växa torrare, på utfyllnadsmassor, industrimark och avläggningsytor. Mer naturligt växer den på sedimentstränder vid näringsrika sjöar och vattendrag men även där vanligen på kulturpåverkad mark.