brunklöver

1238 Trifolium spadiceum L.

This species is mainly restricted to Europe. It is spread by cultivation, especially to outlying localities. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 236.

Vallfröinkomling, förr spridd eller täml. allm. Genom upphört ängsbruk, frörensning, igenläggning av vallar och igenväxning är arten på stark tillbakagång och numera sälls. En översikt över dess förekomst i gränslandet mellan slätt och Bergslag i länet gav Malmgren (1982).

Utom ett par fynd i en bäckkärräng NÖ om Sörberg i Svennevad 1936 (Broddeson ms) och i Västra Trolldalen i Kil 1989 (Asklund) är växten funnen i åker- och vägkanter, på tomter, brottområden, skogsstigar, etc.

Brunklöver förekommer numera nästan alltid enstaka eller i små bestånd. Rikast sågs den 1932 ”ymn. i gräsåkervallar” vid Stora Hjortstorp i Örebro och ”rikl. hela vägen från Yxta till 200 m N-ut efter järnvägsdiket” i Hovsta (Broddeson ms) samt 1978 mkt rikl. vid ”vägen mot Svartkärret” 475 680 i Hallsberg (Dalhielm ms).

Brunklöver anses vara införd till vårt land österifrån under 1600-1700-talen. Den fick sin största spridning under 1800-talet som oavsiktlig inblandning i vallfrö och annat utsäde (Malmgren 1982). I södra Sverige har den ett- till tvååriga arten alltid varit sällsynt och i Halland endast tillfällig.

Larsson 1868.

Uppträder oftå tillfälligt och oregelbundet såsom bl a rapporterats från Nora "Vissa år ymnigt i vallar och på vägkanter, andra år sparsamt här och var" (Evers 1974). Ursprungligen införd med främst vallfrö, har troligen minskat åtskilligt i senare tid särskilt i delar av kustlandet att döma av nedanstående uppgifter från Häggdånger och Nordingrå. Förekommer dock på större skärgårdsöar i Nätra N. Ulvön backe i dalgång S Långmyran 1971!; d:o 1/2-vägs Ulvöhamn-Norrbyn vägkant 1989 (Nyl ., Göteborgs Bot. Förenings exkursion); Trysunda 1970! - 182 (40). Efter 1960: 88 (29).

Först uppgiven av Dusén (1880).

Har, enligt samstämmiga uppgifter, varit allmän i Bergslagen, tämligen allmän i Skogslåglandet. Nu överallt på tillbakagång. I Bergslagen merendels ännu tämligen allmän(-spridd), i Skogslåglandet spridd-i Öst sällsynt. Nådde under 1800-talet också åtskilliga delområden på Mälarslätten, där den levde kvar på vissa håll fram till 1950-talet Endast ett fynd därefter: Hallstahammar S i igenväxande fuktäng (MALMG. 1970). I Östra Skogslåglandet en lokal under 1970-talet: Sala: Mellandammens N-spets NÖ bron, ohävdad ängsmark i kulturgränsen, riklig 1978(!). Utbredningstyp osäker.

Brunklöver finns i Sverige huvudsakligen i norra Svealand och södra Norrland. Den anses ha kommit till landet österifrån på 1600- och 1700-talen. I Småland har arten av allt att döma kommit in ännu senare, under 1800-talets senare och 1900-talets första del. Troligen har den spritts med vallfrö: uppgifter från tiden före 1978 gäller förekomster i åker, vall, klövervall, bruksmiljö och på järnvägsstation. Kartbilden, med regellöst spridda lokaler över i stort sett hela landskapet, indikerar också sentida långspridning. De få fynden under inventeringsperioden har gjorts på platser där växten kunnat bli kvar i lämplig miljö: ej för torr, hävdad, naturlig gräsmark och vägkanter.

Brunklöver är inte rödlistad på riksnivå men är sällsynt, försvinnande och mycket skyddsvärd i södra Sverige. Den kräver sannolikt traditionell skötsel med sen slåtter eller måttligt bete.

Brunklöver har i Sverige en nordlig utbredning, från norra Svealand och delar av Norrland. Den växer på frisk mark som är hävdad genom slåtter eller svagt bete. På Öland är växten noterad sedan början av 1800-talet då den växte i slåtterängar och lundar. Från slutet av 1800-talet finns enstaka fynd av brunklöver från åkrar vilket tyder på en viss påspädning med vallfrö.

Brunklöver har alltid varit en sällsynt växt på Öland. Belägg samlades från sju socknar mellan 1854–1934 (Köping, Högsrum, Algutsrum, Torslunda, Vickleby, Mörbylånga och Kastlösa). Efter 1943 är brunklöver funnen i en slåtteräng i Böda sn där den numera är mycket sparsam och riskerar att snart försvinna. Den hittades 2019 i en åkerkant i Vickleby sn, kanske en relikt förekomst? Äldre fynd i socknen finns från fyra lokaler.

Gammal och inkommen, bofast.

Inkommen, tillfällig.

Brunklöver har förmodligen kommit in i landskapet med vallfrö och uppträdde förr tillfälligt. Numera tycks den vara försvunnen. 

Brunklövern förekommer i Sörmland oftast i nedlagda vallar eller på åker- och vägrenar, särskilt på sand- och humusjordar. Förr växte den framför allt i slåtterängar. Artens första uppdykande i slåtterängar under 1800-talet hänger säkert samman med försök till förbättring av lågproducerande ängar genom insådd av gräs- och klöverfrö. Efter ängsbrukets upphörande har den säkert ytterligare spritts med dåligt rensat vallfrö. Sedan denna tillförsel upphört i början av 1900-talet har brunklövern avtagit. Artens historia påminner om ängsklockans – en art med liknande ekologi och förekomstsätt. Att döma av äldre uppgifter och herbariematerial verkar utbredningen i Sörmland vara ungefär densamma som under 1800-talet. Brunklövern minskar starkt i hela Sörmland, åtminstone i Södermanlands län, där den i nutiden bara är funnen på två lokaler.

Brunklöver är en i den mycket långa raden av fröbanksväxter. På 1950-talet, då kor och andra husdjur fortfarande gick längs grusvägarna och på betesmarkerna, hade denna kortlivade art ständigt nya nakna fläckar att gro på. Numera dyker den upp nästan enbart vid dikesrensningar eller andra vägarbeten. Den föredrar våt eller fuktig mark. År 2004 växte den rikligt på en nyligen bearbetad vändplan vid Måndagsberget i Ljusdal, mer än en mil från bygden. Fröna torde ha vilat där sedan tidigare fäboddrift eller timmerkörning. Arten har bara setts där en tidigare jordbrukskultur har påverkat vegetationen.

Brunklöver blommar i linneans tid. Kraftfulla 5–10 cm stora bladrosetter övervintrar gröna. Den är alltså åtmin­stone delvis höstgroende. På en ängsrest i Hamre i Bollnäs var marken hårt trampad av folk. Där växte brunklöver tillsammans med revsmörblomma, styvmorsviol, majveronika, groblad, myrtåg, kärrkavle och tuvtåtel.

Malmgren (1982) skrev att brunklöver kom in i Sverige med främmande hö och utsäde under 1600- och 1700-talen. Ursprunget kan ha varit Öst- och Centraleuropa. Till Västmanland kom den 1828. Den blev vanlig i Bergslagen, men minskade under 1900-talet på grund av att frörensning infördes och ängsslåttern minskade. I Uppland har den minskat kraftigt under 1900-talet (Maad 2009). Enligt Ståhl (2016) finns däremot ingen tydlig tendens till minskning i Gästrikland. Wiström (1898) uppgav att brunklöver var allmän. Det var den fortfarande vid 1960-talets början i finnskogen i Alfta, Bollnäs och Hanebo (Wiger 1965), liksom i andra delar av landskapet. Vår egen erfarenhet sedan mitten av 1900-talet är att den har minskat kraftigt och nu är ganska sällsynt (Delin 1985b). Detta har blivit ännu mera tydligt de senaste decennierna. Utbredningen visar en något nordostlig tendens.