skogsfibblor

Trivial

Allmänna i hela området.

1908 Hieracium, the group Silvaticiformia Dahlst.

This very large group of species (agamotaxa) occurs in most of Europe and parts of Asia. Silvaticiformia types have been introduced into E. Asia and N. America.

De halländska skogsfibblorna växer främst i näringsrika eller ganska näringsrika lövskogssluttningar och bergbranter, där de ofta har sällskap av blåsippa Anemone hepatica, hässlebrodd Milium effusum, stor blåklocka Campanula persicifolia och vispstarr Carex digitata. Dessutom inkom en del skogsfibblor omkring sekelskiftet med gräsfrö till parker, där de i några fall ännu lever kvar. Då och då kan man också finna skogsfibblor på vägrenar i närheten av skogsförekomster.

Skogsfibblor växer oftast något beskuggat i inte alltför magra skogar av olika slag, oftast i bryn och sluttningar, gärna bland block och vid bergrötter. Många fynd under inventeringen är inte belagda utan noterade som tillhörande sektionen skogsfibblor. Först redovisas hela sektionen, därefter de till småart bestämda fynden. Från landskapet är 32 småarter kända, varav 22 är funna under inventeringen. Bland de fynd som under inventeringen är noterade kollektivt som skogsfibblor avser förmodligen åtskilliga krattfibblor, så som denna sektion senare uppfattats av Torbjörn Tyler.

Gamla bofasta småarter.

Skogsfibblorna växer ofta i torra skogssluttningar med barr- eller blandskog. De kan i gynnade lägen gå ända upp i alpin region (t.ex. på Ösjövålen i Tännäs, där Dahlstedt insamlade många arter). Även Funäsdalsberget är en rik lokal för dessa fibblor. Skogsfibblorna är den artgrupp som omfattar de flesta av landskapets arter.

H. acromaurum Dt
H. acutale Dt
H. aethadenium Dt - Jmt
H. aethioceps Dt
H. aethocranum Dt - DLr
H. albovittatum Dt - Dlr
H. anodontum Dt - Dlr, Jmt
H. atripilum Dt - Dlr
H. bijugipes Dt & En.
H. brandelii Dt - Dlr, Jmt
H. caesiiflorum Almq. - Dlr, Jmt
H. canonigrum Joh.
H. caudatulum Almq. - Jmt
H. chlorellum Norrl. - Dlr, Jmt
H. chlorodaedalum Dt
H. chlorolomum Dt
H. cinerellum Almq. - Dlr
H. coadunatum Dt - Dlr, Jmt
H. collinderi Joh. - Dlr, Jmt
H. contracticeps Dt - Dlr
H. cordigerum Norrl. - Jmt
H. crebridens Dt - Jmt
H. cuneatulum Dt
H. cyclum Dt
H. cyrtotrachelium Dt - Dlr
H. dactylites Dt & En. - Dlr, Jmt
H. didymanthum Dt & En.
H. diminuens Norrl. - Jmt
H. elongaticeps Dt
H. enanderi Dt
H. eucloodes Dt
H. eurylobum Dt
H. expallidiforme Dt - Dlr, Jmt
H. expallidum Norrl. - Jmt
H. festivum Dt
H. fuscocinereum Norrl. - Jmt
H. goniophyllum Omang - Dlr
H. homeodontum Dt
H. inaequidens Dt
H. informe Stenstr. - Dlr, Jmt
H. integratum Dt - Dlr, Jmt
H. involutiforme Dt
H. junciniforme Joh. - Dlr, Jmt
H. legnodes Dt - Dlr, Jmt
H. lepistoides Joh. - Dlr, Jmt
H. leucurolepium Dt & En.
H. lingua Dt - Dlr, Jmt
H. lissodermum Dt - Dlr, Jmt
H. longicollum Dt - Dlr, Jmt
H. macromallum Dt - Dlr, Jmt
H. maculosum Dt - Dlr, Jmt
H. manubricatum Dt & En.
H. melanthes Dt
H. micracladioides Dt
H. micracladium Dt - Dlr
H. microstictum Dt & En.
H. morulum Dt - Dlr, Jmt
H. naevium Dt
H. nordlanderi Joh. - Dlr, Jmt
H. nymphaeatum Dt - Jmt
H. obtextum Dt - Dlr, Jmt
H. orbicans Almq. - Dlr, Jmt
H. ornatissimum Dt
H. orphnolepium Dt
H. paridens Dt
H. patale Norrl. - Dlr, Jmt
H. pellucidum Laest. - Dlr, Jmt
H. pendulum Dt - Dlr, Jmt
H. peracutum Dt
H. pertenuatum Dt
H. phaeocomoides Zahn - Dlr
H. phaeopsarum Dt - Dlr, Jmt
H. phaeotrichum Dt
H. philanthrax Stenstr. - Dlr, Jmt
H. phrixocomoides Dt - Jmt
H. placerum Dt
H. polycampylum Dt - Dlr
H. polygrammum Dt
H. praenodatum Joh. - Dlr, Jmt
H. praetenerum Almq. - Dlr, Jmt
H. prasinochroum Dt
H. prolixum Norrl. - Dlr, Jmt
H. pseudocrebridens Dt
H. pulchridens Dt - Dlr, Jmt
H. pulveraceum Dt & En.
H. scalenum Norrl. - Jmt
H. scioides Joh. - Dlr, Jmt
H. scotocephalum Dt - Jmt
H. spanocomum Dt & En.
H. sphenoides Dt
H. stenogrammum Dt
H. stenolepis Lbg - Dlr, Jmt
H. stenolomum Dt - Jmt
H. stenolonchum Dt
H. stenotrichum Dt
H. stenstroemii Dt - Dlr, Jmt
H. stiptadenium Dt - Dlr, Jmt
H. subcordigerum Norrl. - Jmt
H. subintegratum Dt & En.
H. subviridans Dt - Dlr, Jmt
H. sychnolobum Dt
H. tanyglochin Joh. - Dlr, Jmt
H. tephrinoides Dt
H. tephrinum Dt
H. triangulare Almq.
H. ulotrichum Dt
H. urolepium Dt

Status: se under ingående arter nedan. Miljö: se under ingående arter nedan.
Förändring och hot: se under ingående arter nedan.
Kommentar: B, granskare TTy. Omfattar de följande 41 apomiktiska arterna; dessutom finns några oidentifierade former, varav flera sannolikt representerar obeskriva arter, samt en del insamlingar som av olika skäl inte gått att identifiera till art.

I sektionen finns ca 550 arter i Sverige och de förekommer i hela landet. Skogsfibblor växer i halvskuggiga miljöer som i skogar och ibland i slåtterängar. De hade sin höjdpunkt i början av 1900-talet när de växte i ogödslade ängsmarker med sen slåtter. Skogsfibblorna minskade när lövängarna övergavs och växte igen eller överfördes till åker. Dagens skogar är ofta alltför mörka för att vara optimala, forna dagars skogsbete gav upphov till luckiga skogar som var optimala. Idag kan skogsfibblorna rädda sig kvar i vägkanter eller bergsbranter. Några arter kom in i slutet av 1800-talet i samband med att parker och större trädgårdar anlades med utländskt gräsfrö. Öland har aldrig haft någon stor artrikedom vad gäller skogsfibblor men även här kan en viss minskning skönjas. Det finns tolv arter rapporterade från Öland varav nio noterades under inventeringen. De flesta äldre fynden är gjorda uppe i norr, Böda sn, samt i Borga hage, Räpplinge sn. På Öland blommar skogsfibblorna från andra halvan av maj och fram till midsommar.

Under våra inventeringar avgränsades gruppen skogsfibblor vidare än nu; flera arter har nämligen överförts till den nyuppställda sektionen krattfibblor sect. Bifida. Skogsfibblornas utbredning är koncentrerad till norra och mellersta Gotland; den nuvarande sydgränsen ligger vid Fröjel–Linde–Etelhem–Garde (det finns en äldre utpostlokal i Silte med smal trollfibbla H. lanuginosum och siltefibbla H. siltense). Sektionen omfattar 18 arter på Gotland, av vilka en är endem för Gotland.

Gruppen innehåller både kulturspridda och ursprungliga arter. Många skogsfibblor är verkligen skogsväxter. De växer gärna i kalkpåverkad örtrik skog av lågörttyp, ofta tillsammans med blåsippa och vispstarr. Skogsfibblor hittas även i andra kalkrika miljöer, bland annat på beskuggade berghällar och klippor av kalk och andra basiska bergarter. Igenväxande kulturmarker och varphögar i anslutning till gamla gruvor och bruk är andra vanliga miljöer och några fynd har gjorts i gamla parkmiljöer. Åtminstone förr var skogsfibblor även ett vanligt inslag i slåtterängar. Flest noteringar har dock gjorts längs vägkanter och stigar.

Skogsfibblor växer främst i närings­rikare gran- och blandskog, gärna då i ganska branta sydsluttningar men även i fuktstråk och längs bäckar och åar i skogsmiljö. De kan också påträffas ute på hyggen, men de flesta arter torde ha svårt att klara sig när tät ungskog börjar växa upp. Skogsfibblor förekommer också i igenväxande slåtterängar kring ödegårdar och fäbodvallar samt i gamla industri- och bruksmiljöer. Det är dock tveksamt hur de klarar sig när dessa miljöer har vuxit igen. Dessutom kan skogsfibblor påträffas på vägkanter och i vägslänter men då oftast i anslutning till rikare skogsmiljöer.
Då lämpliga växtmiljöer för skogsfibblor har minskat påtagligt med upphörande av slåtterbruket och med nutidens skogsbruk har de sannolikt gått starkt tillbaka. För detta kan tala att av de 75 arter som var kända från landskapet fram till 1920-talet har bara 37 arter återfunnits på 2000-talet och detta beror nog inte bara på att de inte eftersökts tillräckligt. 23 av de skogsfibblor som påträffats i landskapet är rödlistade (Artdatabanken 2015) och av dessa finns bara äldre fynduppgifter för 10 arter.
En målande beskrivning av lämpliga skogsfibblelokaler omkring sekelskiftet 1900 ger Magnus Östman, Ängersjö i en handskrift från 1902 (påträffad på Riksmuseet och här återgiven efter Tyler 2008): ” Eftersom alla mina skogsfibblor växa på lika lokaler … må här lämnas beskrifning på sådan Hieracium-mark. Det är mossig ngt fuktig granskog, ”grannor” (”in abiegno hylocomioso subpaludoso et subumbroso”). På torra backar i skogen (”hear”) växer tall, ljung och renlaf, men ej ett spår av Hieracier (utom hypochno­odes och epacrum) [= styvfibblor], men i däljor, där små myrar som äro på ngt sätt uppdämda, el. i skålformiga fördjupningar samlar sig smältvattnet i juni månad och efter starkt regn sommar och höst, så att en del däraf tager sig utlopp där det är lägsta kanten och sedan stiger sig ned för bergets sluttningar utefter någon smalare dälja, äfven här på sina ställen något uppdämt. På fördämningsställena växer ”myrmoss”, Sphagnum [vitmossor], men där emellan rinner det under mossbevuxna stenar och där i mossan (äfven i den yngre myrmossan) stå Hieracierna med sina långa rotstockar och rötter, trängande genom mossmattan ned till fuktigheten mellan stenarna. Myllan utgöres mest av multnande Hylocomier [= husmossa] (äfven om Sphagnum håller på att tränga sig in). De smalare grandäljorna kallas ”röstor”. De vidsträcktare granlundarna kallas ”moror”. Äfven i de senare växa skogshieracier [=skogsfibblor], fast glesare, och med mer inblandning av murorum-typernas arter [=hagfibblor], såsom på granskogens kant H. subtorpense och i dess inre H. subpellucidum och diaphanoides), men all denna hieraciemark får sin (periodiska?) fuktighet från de högre liggande myrarna från hvilka den då och då bevattnas.”