Finnstarr hittades av Nadja Niordson vid Malungsåsen i Hassela 1987 (Niordson 1988a, 1988b). Det var första fyndet i Sverige och förblev den enda lokalen i landet fram till 1993 då Christer Pålsson fann arten strax nedom Brattmyrarna i Hammerdals församling i Jämtland (Pålsson 1993). År 2007 fann Ursula Zinko den i Blaikfjällets SV-kant, Västvattenberget, i Åsele lappmark (Ericsson 2007).

Lokalen ligger mellan den rivna bostadsbyggnaden på Malungsåsen och en förfallen lada. Den begränsas av en skogsbilväg (f.d. kärrväg till Malungsåsen), Kalsabäcken och en brink upp emot en igenväxande åker där ladan står. Marken ger inte intryck av att vara särskilt kalkhaltig. Lokalen är en våt grop med sumpskog på ett par hundra kvadratmeters yta, 240 m ö.h. Finnstarren är här en av de dominerande arterna. Följe­arter är: knagglestarr, brunrör, svartvide, gråal, glasbjörk, vitsippa, kabbleka, älggräs, kråkklöver, mossviol och vitmossor. Finnstarrens jordstammar växer i våt mylla, men inte huvudsakligen under grundvattenytan. Det rätt täta, träd- och buskskiktet tycks inte utgöra något hot. Ett annat naturgivet hot skulle kunna vara de bävrar, som håller till i Kalsabäcken, men de torde inte kunna dämma över hela lokalen och starren tål tydligen att stå i vatten. Mänskliga hot mot lokalen är framför allt igenfyllning eller bortschaktning, eftersom den ligger alldeles intill gårdstomten. År 2013 fanns arten kvar inom samma område, men trädbeståndet hade tätnat betydligt och markägaren Bo Tjernell hade noterat att finnstarren på senare år hade blommat mindre rikligt.

2013 hittade Bo Tjernell ytterligare en lokal, knappt 300 m från den först funna, i skogsmark som han äger, i västra kanten av Per-Larsmyran. Den ligger 235 m ö. h., sträcker sig över 10 × 30 m och omfattar ett mycket större antal skott, som dominerar i vegetationen inom lokalen. Den hade också blommat rikligt och satt frukt. Där var många honblommor angripna av en sotsvamp, liknande den man kan se på hirsstarr och andra starrarter. Finnstarren växer där i en gles sumpskog med björk, gran och gråal i ljusare miljö än den först funna lokalen. Jord­stammarna befann sig under grundvattenytan även den torra sommaren 2013. Övriga följearter där är sjöfräken, skogsfräken, skogsbräken, tall, stjärn­starr, grenrör, älggräs, kråkklöver, hjortron, asp, sälg, gråvide, lappvide, mjölke, amerikansk dunört, blåbär, lingon, vat­tenklöver och kärrtistel. Inget hot föreligger mot lokalen. För många år sedan har en skogstraktor kört genom beståndet, men finnstarren har tagit både spåren och markremsan mellan dem i besittning igen. Även på denna lokal är utvecklingen av frukter mycket variabel. År 2016 var den god.

Finnstarr är även i övriga delar av världen en våtmarksart. De flesta uppgifterna om detta är från Nordamerika.

Observationer av det först funna beståndet av finnstarr i Hälsingland antyder att arten är en klonväxt, som sprider sig vegetativt. Den blommar inte varje år och vi har inte sett fröplantor av den. Det fanns år 1996 mellan 5 000 och 25 000 skott inom en yta på 16,5 × 10,5 m. Både antalet skott och arean har snarare ökat än minskat sedan dess. Skott kommer upp i kanten av den grusväg som gränsar till beståndet, men hyvlas bort. Bladen blir gråbruna på hösten. I vitsippans tid är de nya skotten 2–4 dm höga. Jord­stammarna växer 3–5 cm/år. Om det inte förekommer förökning med frö skulle beståndet då vara 120–200 år gammalt.

Fertila skott utvecklas i mycket växlande antal. (Stridh, opublicerad floraväktarrapport 2003): 1987: 200 ex., 1988: fanns, antal ej angivet, 1995: 0, 1996: 16, 1997: 65, 1998: 0, 2000: 14, 2001: 100-tals, 2002: 11, 2003: 24 ex. Fruktsättningen varierar också. 20 juli 1996 var fruktgömmena lätta att trycka ihop, 20 juli 2001 var de fyllda och hårda. De var gröna när resten av plantan var gråbrun 31 oktober 1987.Vi har funnit följande karaktärer vara viktiga för att upptäcka och identifiera arten. Eftersom många av skotten åtminstone vissa år är sterila, är deras bladskrud ett viktigt kännetecken. Strået har många blad högt upp och de bildar vackra bågar ut från strået, som på en palm. Även utan att gräva upp den ser man att skotten kommer upp enstaka med många centimeters mellanrum, från en jordstam. Strået är något hårigt, vilket ses på någon decimeters avstånd. Fruktgömmena är avlånga och slutar med en mycket vass tvåuddig gaffel.

Ericsson, Stefan, 2007: Två bonusstarrar i Åsele lappmark: finnstarr Carex atherodes och jämtstarr C. lepidocarpa ssp. jemtlandica. Natur i Norr 26: 61-66.

Niordsson, Nadja 1988a: Vinstlott i Hasselaskogarna. VÄX 2/1988: 65-70.

Niordson, Nadja 1988b. Finnstarr, Carex atherodes, funnen i Hälsingland. Svensk Bot. Tidskr. 82: 24-26.

Pålsson, Christer 1993. Carex atherodes - ny art för Jämtland. Rödbläran 2-3/1993: 3-4.

Nordanstig Hassela Malungsåsen, 689380 155602, 1987 (Niordson 1988a, 1988b, NNI i S, därefter ett 20-tal belägg i S, LD, GB, UPS och OHN); Malungsåsen väster om Per-Larsmyran, 689377 155625, 2013 (Bo Tjernell, DIN i S).