Stinknävan är en rörlig och ibland kortlivad växt. Den överlever till stor del genom riklig fröproduktion och etablering av nya plantor från frö, som torde vila i en mer eller mindre långlivad fröbank i mossan på block och stenar. I vitsippans tid kan man se massor av fröplantor med hjärtblad tillsammans med fullvuxna plantor som har övervintrat med en grön rosett. Efter försommartorka, avlöst av tre veckor av regn, kan man se nygrodda fröplantor i mjölkens tid. På senhösten, efter många nattfroster, ligger stänglarna på stinknävan döda, medan plantornas basala blad och bladrosetter på nya plantor står gröna. Både tämligen små och fullvuxna plantor blommar från skogsstjärnans till mjölkens tid och kan blomma om i höstfärgernas tid.
Ekologi
Stinknävan är specialist på att växa i mossa på block och sten, ljust eller mörkt. Den är nummer sju i ordning efter frekvens av kärlväxter på block. I inlandet finns den endast i brantbergen och skulle kunna tjäna som indikatorart för den miljön. Den har påträffats på en tredjedel av lokalerna i klustret Branter, hällmark, vilket samtidigt utgör en tredjedel av artens alla lokaler. Där växer den dels på hyllor i branterna, dels på block och sten i talus, det material som rasat ned från branten. På basiska bergarter växer den även på hällar. I kustförsamlingarna förekommer den också i andra miljöer än bergbranter, men även där mest på block och sten. Den har i dessa trakter hittat fram även till kulturskapade stensamlingar som på en husruin, i en slänt vid kraftverket i Bergvik och murar och strandskoningar vid ån vid Långvinds bruk, och finns dessutom rikligt på klapper på ön Gran i Gnarp och några andra havsstrandslokaler, som fyrplanen på Storjungfrun.
Utbredning
Som väntat för en i Norden sydlig art är stinknävan i Hälsingland tydligt ostlig.
191 lokaler i 36 församlingar.
