Brunagplantan består på hösten av ett skott som har blommat, en eller flera cirka 2 cm långa utlöpare, vardera i ändan försedda med ett 1–2 cm långt skott med gröna bladanlag, som ska utvecklas och blomma nästa år. Skottet dör efter blomningen. Tuvor utvecklas inte, utan plantan ser snarare ut att långsamt vandra. Trots det står skotten ofta i ganska täta samlingar. Arten blommar i linneans eller mjölkens tid. De mogna fröna kan sitta kvar i blomställningen ännu i början av vintern. Skotten och bladen är även under sommaren ganska mörka, på hösten bruna, och framträder mycket sämre mot myrens dy än vitagens, som är ljusgröna. Skotten kan upptäckas lättare om man går ned och kikar längs myrytan, då de långa stödbladen i blomställningen kan avteckna sig mot lämplig bakgrund.
Ekologi
Brunag växer bara på myr, särskilt på mer eller mindre våta och lösa flarkar och i gles vegetation. Oftast är det i fattigkärr. Följearter kan vara strandlummer, sjöfräken, kallgräs, strängstarr, trådstarr, flaskstarr, dystarr, vitstarr, hirsstarr, vitag, storsileshår, småsileshår, rosling, dvärgbläddra, vattenklöver och korvskorpionmossa Scorpidium scorpioides.
Utbredning
Brunag är vida spridd, men sällsynt, särskilt i landskapets centrala delar. Anmärkningsvärt många av de äldre noteringarna är från Hudiksvallstrakten.
67 aktuella lokaler i 25 församlingar.27 äldre noteringar från 10 församlingar.
