Brunagplantan består på hösten av ett skott som har blommat, en eller flera cirka 2 cm långa utlöpare, vardera i ändan försedda med ett 1–2 cm långt skott med gröna bladanlag, som ska utvecklas och blomma nästa år. Skottet dör efter blomningen. Tuvor utvecklas inte, utan plantan ser snarare ut att långsamt vandra. Trots det står skotten ofta i ganska täta samlingar. Arten blommar i linneans eller mjölkens tid. De mogna fröna kan sitta kvar i blomställningen ännu i början av vintern. Skotten och bladen är även under sommaren ganska mörka, på hösten bruna, och framträder mycket sämre mot myrens dy än vitagens, som är ljusgröna. Skotten kan upptäckas lättare om man går ned och kikar längs myr­ytan, då de långa stödbladen i blomställningen kan avteckna sig mot lämplig bakgrund.