De tre varieteterna av ärtstarr, vanlig ärtstarr var. oederi, liten ärtstarr var. pulchella och ävjestarr var. bergrothii finns alla i Hälsingland. Av dessa är ävjestarr en sällsynthet med bara tre belagda fynd. I de offentliga herbarierna finns 31 belägg av liten ärtstarr och 14 av vanlig ärtstarr. För båda förefaller lokalerna vara tämligen utspridda över landskapet. Från tiden för vår inventering finns fem belägg av liten och sex av vanlig ärtstarr.
Ärtstarrens blomning börjar i skogsstjärnans tid. Som för alla strandväxter gäller att vattennivån under växtsäsongen spelar stor roll för blomningstiden. När vattennivån under sommaren gradvis faller kan man i ljungens tid se blommor nederst på stranden samtidigt som det finns mogen frukt överst. Bladen övervintrar till hälften gröna.
Se även ävjestarr Carex oederi var. bergrothii
Ekologi
Ärtstarr växer mest på exponerade stränder på grusigt eller stenigt material. Växttäcket kan där vara glest och arten ger intryck av att vara en effektiv kolonisatör av blottad mark. Vid Rörsjön i Ängersjö kunde man se ärtstarren växa bara ovanför det band av tallpollen, som hade avlagrats vid vattenlinjen under tallens blomningstid. Vid Törnåns mynning i Ängerån finns den på fläckar av uppfrysningsjord med myrtåg, kärrsälting, knappsäv och brunven. På Gröntjärns strand med dess extrema vattennivåvariation är den vanlig.
Variation
För de flesta av våra noteringar har ingen varietet angivits, och utom de belagda fynden finns ingen notering av vanlig ärtstarr. En möjlig tolkning av detta är att vanlig ärtstarr betraktats som den ”normala” varieteten.
Utbredning
Arten växer rikligt på Ljusnans, Voxnans och Svågans stränder, i deras nordvästliga övre delar, tämligen rikligt på sjö- och åstrand i skogslandskapet och rikligt på havsstrand. Mycket sällsynt finns den även på myr. Utbredningskartan visar koncentration till stränder vid de stora älvarnas övre lopp och vid havet.
399 lokaler i 38 församlingar.
