Renfana är en snabb och konkurrensstark kolonisatör på störda marker. Den koloniserade älvbotten i fors som blottlades genom kraftverksbygge i Arbrå. På en nyskapad upplagsplats för bland annat bark på Duvön i Sandarne hittades år 2007 finsk fingerört, stallört, vildmorot, fältmalört, kåltistel och 2008 skogsstarr och pricknattljus. År 2009 var dessa exotiska arter borta, utkonkurrerade av väldiga mängder av renfana. Ett annat exempel är en äng i Idenor där renfana breder ut sig på mer småvuxna arters bekostnad om den inte hejdas och rycks bort med rötterna. Renfana har också etablerat sig på ett antal havsstränder i närheten av hus, hamn, väg eller stig. Arten blommar från mjölkens till ljungens tid. Den ratas av betande djur (Åkerblom 1951). Bild i Natur och vegetation på sid. 69.
Större delen av kulturmarkerna var i början av augusti 1994 gulbruna av torka. På en sydvänd vägslänt var då renfana en av de friskt gröna växterna och blommade. Den skjuter ofta nya skott och blommar om efter att ha blivit slagen. Inget grönt övervintrar.
Namnet renfana användes redan på 1500-talet (SAOB), kanske därför att arten växte på åkerrenarna, vilket i viss mån var liktydigt med vägrenarna. Namnet passar fortfarande, även om dagens renar har mycket annorlunda karaktär.
Se även munkrenfana Tanacetum vulgare f. crispum
Första fynd
Renfana fanns i Delsbo redan vid 1700-talets mitt (Lenæus 1764).
Ekologi
Arten finns bara på kulturmark. Även på övergivna igenväxande gräsmarker klarar den sig bra därför att den är så hög. Där Ljusnan rinner genom jordbrukslandskap finns renfana med tämligen låg frekvens även på dess strand. På havsstrand har den låg frekvens, i huvudsak bara på tämligen starkt kulturpåverkade lokaler.
Utbredning
Hartman (1854) skrev för Hälsingland ”Flerstädes”.I Wiström (1898) finns några specificerade lokaluppgifter, som utsäger eller antyder att den var ovanlig: Harmånger, Hånick sparsamt; Vattrång sparsamt; Hudiksvall flerstädes; Järvsö, Kåsjö; Los, Ljungby; Färila rar; Söderala, Stenåker; Söderhamn rar. Westerlund (1906) skrev ”Hudiksvall tämligen allmän” och Strömman (1911) ”Bergsjö tämligen allmän”. Under vår inventering noterades den på över 600 lokaler, fördelade mellan nästan alla församlingar men färre i de västra. Till Edsbyn i Ovanåker kom den när nya vägen byggdes omkring 1965 (Bo Henriksson, brev). Till vägen mellan Ljusdal och Hennan kom den efter 1975. Tydligen har artens spridning pågått mycket länge och varit långsam, men troligen har den accelererat under senare decennier på grund av vägbyggande och väghållning. I ett kluster som beskriver väg och järnväg fanns den på 82 % av lokalerna.
612 lokaler i 43 församlingar.
Referenser
Hartman, Robert Wilhelm 1854: Helsinglands Cotyledoneae och Heteronemeae. Akad. Avh., Gefle.
Lenaeus, Canutus Nicolai 1764: Delsboa illustrata. Stockholm. (Nyutgåva med moderniserad stavning 2008. Anne Brugge, Stig Dahlfors och Winberg Bokproduktion, Hudiksvall.)
Strömman, Per Hugo 1911: Bidrag till Hälsinglands kärlväxtflora. Svensk Bot. Tidskr. 5: 359-365.
Westerlund, Carl Gustaf 1906: Bidrag till Hälsinglands flora. Bot. Notiser: 1-40.
Wiström, Per Wilhelm 1898: Förteckning öfver Helsinglands fanerogamer och pteridofyter, uppgjord efter J.A. Wiströms efterlämnade anteckningar, och med tillägg. Wimmerby.
Åkerblom, Dan 1951: Fäbodmarker i Hälsingland. Hur kulturen skapade en naturtyp, som nu återerövras av skogen. I: Arnborg, Tore & Curry-Lindahl, Kai (red.), Natur i Hälsingland och Härjedalen: 169-189. Göteborg.
