Bredkaveldunets kolvar spricker upp vid torrt väder under höst, vinter och vår, kanske allra mest under vårvintern. Den täta fällen av hårförsedda frön håller ihop länge, och fröna blåser loss från kanten av fällen. Fröna sprider sig mycket långt och gror på stränder vid sjöar och vattendrag, eller i våta gropar, diken, hjulspår och hällkar, både i jordbrukslandskapet och på hyggen i skog. De små plantorna utvecklar sina blad bäst under vatten (Coops & Van Der Velde 1995). Tydligast ser man artens etablering i trakter där den är sällsynt, som i Los, där den sågs i diket vid stora vägen mellan Lobonäs och Samuelsfallet första gången 1989.
Bredkaveldun växer snabbt i grunt vatten i näringsrika miljöer, enstaka, i små grupper eller täta bestånd. Bladen är vridna ungefär ett varv, så att de på håll ser ut att ha några smala midjor, jämnt fördelade längs deras längd. De är lika känsliga för frost som ask- och ekblad. När de skadas av frost böjs topparna ned och vitnar. Bladen behåller på hösten sin grönska längre än säv, blåsäv och havssäv, men inget grönt övervintrar.
Blomningen är riklig, och börjar i linneans eller mjölkens tid. I knoppstadiet är hankolven innesluten i ett eller flera hölsterblad, som vid blomningen spricker upp men hänger kvar. Hankolvens yta är helt täckt av blanka grönbruna kupoler, som är ståndarknapparnas ändar. När knappen öppnas kommer väldiga mängder av gult pollen ut. Parallellt med detta förlängs ståndarsträngen. Detta sker ojämnt så att kolven får bucklor eller valkar, täckta av pollen. På överblommade kolvar halvhänger ljusbruna torra och smala rester av knappar i täta drivor. Även hela hankolven kröker sig och får en hängande topp. Honkolven är vid blomningen helt täckt av gröna klibbiga märken, som sitter som små knottror tätt intill varandra. Efter blomningen blir ytan torr och färgen skiftar till brunt. Kolven tjocknar i takt med att den mognar.
Honkolvar kan sitta kvar ouppspruckna i mer än ett år. När de spricker rullas frölagret ut som en filt, från vars kant fröna lossnar och flyger iväg, ett efter ett. Fröet sitter ytterst på ett skaft, som har vuxit ut från kolvens axel. Skaftet är försett med många glest sittande hår, som fungerar som fallskärm när fröet blåser iväg. Under lufttransporten hänger fröet nederst i denna anordning.
Ekologi
Bredkaveldun växer i grunt vatten vid stränder av sjöar och vattendrag. Arten föredrar vatten med god tillgång till kväve och mineralnäringsämnen, som i jordbrukslandskapet men förekommer även i vägdiken och körspår på hyggen i skog. Arten växer också på havsstrand och syns ofta i vassar av bladvass, säv, högvuxen starr och liknande arter, och bildar där rena bestånd, som små öar eller större fält.
Utbredning
Bredkaveldun förekommer mest i den östra halvan av landskapet, med tydlig koncentration till jordbruksbygderna och kring de större samhällena.
R. W. Hartman (1854) uppgav en lokal för arten och Wiström (1898) sex. Hartman brukade skriva ”Allm.” eller ”Flerst.” för de arter som fanns på många lokaler, Wiström skrev ”Allm. eller ”T. allm.”. Man måste tolka detta som att arten på den tiden var ovanlig. Den torde ha ökat kraftigt under de senaste hundra åren, eftersom vi nu bedömer den som allmän i de östra delarna av landskapet. I Bjuråker har den ökat sedan 1980-talet, både i jordbrukslandskapet och i skogen. I Hennan-trakten i Ljusdal har de första plantorna observerats under denna tid, men de har inte blommat och någon har senare dött. I Gästrikland gjordes det första fyndet i början av 1800-talet, och ännu vid mitten av 1900-talet var arten sällsynt i landskapets inre delar (Ståhl 2016). Även i Uppland har arten ökat kraftigt på senare tid (Maad m.fl. 2009).
196 lokaler i 34 församlingar.
Referenser
Coops, H. & Van Der Velde, G. 1995: Seed dispersal, germination and seedling growth of six helophyte species in relation to water-level zonation. Freshwater Biology 34: 13-20.
Hartman, Robert Wilhelm 1854: Helsinglands Cotyledoneae och Heteronemeae. Akad. Avh., Gefle.
Maad, Johanne; Sundberg, Sebastian; Stolpe, Per &Jonsell, Lena 2009: Floraförändringar i Uppland under 1900-talet. Svensk Bot. Tidskr. 103: 67-104.
Ståhl, Peter 2016: Gästriklands flora. SBF-förlaget. Uppsala.
Wiström, Per Wilhelm 1898: Förteckning öfver Helsinglands fanerogamer och pteridofyter, uppgjord efter J.A. Wiströms efterlämnade anteckningar, och med tillägg. Wimmerby.
