Dvärghäxörtens frukter har kroktaggar, uppenbarligen för att spridas med djur. Att det fungerar har visats för stor häxört Circaea lutetiana av Heinken (2000) och av Graae (2002), som bägge använde en hund för att undersöka hur väl frukterna fastnade i pälsen. De fann att nejlikrot och sårläka spreds på samma vis. I Hälsingland finns även myskmåra, myskmadra och linnea, som är utrustade för denna typ av spridning. Dvärghäxört, sårläka, myskmåra och myskmadra har i Hälsingland det gemensamt att de lever i små populationer på lokaler med speciell miljö, som ligger glest i landskapet. För dessa arter kan långväga spridning med djur vara en hjälp för att nå passande miljöer.
Dvärghäxörtens stjälk kommer från en jordstam som är 0,5–1 cm lång och 1–2 mm tjock, avsmalnande mot ändarna. Under sommaren växer mycket smala utlöpare ut från stjälkens nedersta del, just ovanför jordstammen. De blir 1–3 cm långa och bildar i ändan nya spolformade jordstammar, som övervintrar. Den gamla jordstammen blir brun och övervintrar troligen inte. Ny jord tas på så vis i anspråk och viss spridning över mycket små avstånd blir möjlig, samtidigt som toleransen för älgtramp troligen ökar.
Stjälkar och blad utvecklas sent. I vitsippans tid syns fortfarande inga blad. Dvärghäxörten blommar i mjölkens och i ljungens tid. Blomningen är rik även i djup skugga. Det finns två kronblad. De är riktade uppåt och nedåt, och vart och ett av dem har en, två eller tre flikar. Mogna frukter kan ses samtidigt med blomknoppar. Även på sensommaren är artens säsong kort. I höstfärgernas tid är den gulvit, med vissna blad, men upprättstående och med kvarsittande frukter. Samtidigt är majbräken mest gulvit men nordbräken grön.