Stenbär har setts uppträda fläckvis rikligt två år efter hård brand på bördig skogsmark i Hassela, som dödade blåbär och lingon. (Bild i Natur och vegetation, sid. 193). Sannolikt hade arten kommit ur fröbanken. Luther (1961) bedömde den som fågelspridd till öar och skär i skärgården. Stenbärens utlöpare är i vitsippans tid i första delen av sin utveckling, några decimeter långa, i början uppåtsträvande, närmare spetsen horisontella. De tenderar att brygga över angränsande vegetation. På sensommaren kan de vara mer än meterlånga, krypande på mark. Arten blommar i ekorrbärets tid. I höstfärgernas tid gulnar bladen, när mjölken är helt brun och hallonen börjar tappa bladen. I soligt läge kan blad övergå i rött eller mörkviolett. Inget grönt övervintrar. Bären mognar i ljungens tid.
Ekologi
Stenbär har mycket låg frekvens (10 %) i torr mager tallskog, måttligt hög frekvens (55 %) i ”vanlig skog”, högre i blåbärsgranskog, ytterligare högre i lågörtskog och i sumpskog. Arten förekommer rikligare också i branter där ljusinstrålningen är större. Den är nummer fem i ordning efter frekvens (omkring 80 %) vid bäckar. Stenbär ökar på hygge och växte rikligt i en 40 år tidigare anlagd skidbacke, som regelbundet buskröjts, men inte i skogen intill.
Arten förekommer på strand vid Mellanljusnan och Voxnan, och växer där på övre delen av stranden. Den är tämligen frekvent på sjöstrand i skog och allmän i strandskog vid Ängerån i Kårböle. På havsstrand har den låg frekvens.
Stenbär växer gärna i bryn och längs vägar i skogen, där dess upp emot 2 m långa utlöpare även växer ut på körbanan.
Utbredning
3670 noteringar i 45 församlingar.
Referenser
Luther, Hans 1961: Veränderungen in der Gefässpflanzenflora der Meeresfelsen von Tvärminne. Acta Bot. Fennici. 62.