Skavfräken bildar, som andra fräkenarter, sporer som under en kort tid är grobara på vått underlag (Husby 2002). Under vårt arbete har vi dock inte sett några småplantor av arten.

Arten växer i avgränsade bestånd med tätt stående stammar centralt, glesare perifert. Dessa ger intryck av att vara kloner. Om man tippar ett lastbilslass jord på en klon växer arten småningom igenom jordhögen och kommer upp på krönet. Vid ett sandtag ser man den växa både på de torra outgrävda delarna i den närmaste omgivningen och på bottnen där man har grävt. Arten ger intryck av att ha ett mycket djupgående jordstamssystem. Detta förklarar troligen också den först ganska förbryllande observationen att skavfräken växer både i vatten och på torr tallhed. De omfattande bestånd man ser på mycket torr mark måste ha utgått från en etablering på våt mark i närheten, och jordstamssystemet måste i många fall ha vuxit lång väg, och står troligen fortfarande i förbindelse med djupt liggande markvatten eller grundvatten. Klonen ger intryck av att vara uråldrig.

Från kapade stammar skjuter skavfräken nya skott som kan vara lika smala som på smalfräken. Om dessa skjuter upp från en nivå under markytan finns förväxlingsrisk.

Skäfte i platsnamn betyder ofta att skavfräken finns där. Namnet kommer av skaft och syftar på att stammen består av i varandra inskjutna delar, som yxskaftet skjuts in i yxans skafthål. Det är alltså knutet till fräkensläktet.