Blomsterlupin sprider sig expansivt med frön, som gror även i tät vegetation. På lite öppnare mark har den setts gro mycket tidigt på våren. Plantorna växer snabbt och kommer snabbt i blomning. När de slås av skjuter de nya skott och kan också blomma om. De behåller sin intensiva grönska när träden och många inhemska arter har skiftat till halmfärgat, gult eller rött men vissnar före vintern. Lupinerna börjar blomma i skogsstjärnans eller ekorrbärets tid, samtidigt även med hundkäx, som är vanlig i samma miljö, övergödd vägkantsmark. Huvudblomningen är kort, men omblomning är vanlig. Oftast är blommorna blå, men rosa, vita och sådana med allehanda kombinationer av dessa färger finns också talrikt. Denna stora variation tycks bibehållas även i populationer som sedan decennier lever förvildade.

I Hassela, där fältgentiana fortfarande förekommer på många lokaler, är lupinerna bland de största hoten mot gentianan och liknande småvuxna arter. Åtgärder för att bekämpa lupinerna har blivit nödvändiga och vidtagits lokalt på många platser. Som ett kuriosum kan nämnas att blomsterlupin fungerar som värdväxt för nässelsnärja (i Dönje i Bollnäs och Östra Kyrkbyn i Alfta). En annan observation, som kanske inte är ett kuriosum, är att lupiner som lämnas i fred tillsammans med annan frodig gräs- och örtvegetation helt kan försvinna. Möjligen främjar vägkantsslåttern alltså lupinerna snarare än bekämpar dem.