Insådd smällglim kan leva kvar länge. Plantorna är fleråriga och nya fröplantor växer upp i närheten om marken störs något. De börjar troligen oftast blomma året efter att de grodde. Arten sprider sig dock dåligt från den ursprungliga platsen. Den blommar från linneans till mjölkens tid och är i ljungens tid mest överblommad.
Ekologi
Smällglimmen är starkt knuten till relativt torra delar av det gamla jordbrukets marker och finns i dag i rester av detta, som inte övergått till skog eller till modern åker. En ensam planta av smällglim i ungskogen vittnar om övergivet jordbruk. Inventerarna har uppgivit: åkerkant, trädesåker, ogräsåker, vall som plöjts något år tidigare, äng och torrbacke. Arten är också funnen på vägkant och järnvägsmark. Den har räknats som åkerogräs (Von Hofsten 1985). Linné (1745) skrev att arten fanns massvis i Norrland. Artens optimala miljö, där den kan ha uppträtt massvis och ogräsartat, var på den tiden sannolikt svalåkrar, fodervallar som med långa intervall plöjdes och besåddes med lin eller säd. Två år efter plöjningen kan den där ha hunnit till blomning, men torde ha minskat i takt med att gräset tätnade efter att den sådda grödan hade skördats. Utbredningskartan visar en svagt västlig tyngdpunkt och dessutom en tendens till klumpvis förekomst, som möjligen kan ha samband med artens svaga spridningsbenägenhet.
Utbredning
Utbredningsmönstret liknar fältarvens, men med starkare koncentration till landskapets centrala delar.
238 lokaler i 38 församlingar.
Referenser
von Hofsten, Carl Gustaf 1985: Kemiska bekämpningsmedel. LTs förlag, Stockholm.
Linné, Carl von 1745: Flora Svecica.
