Första uppgiften om vit sötväppling i Hälsingland är från Movikens masugn i Bjuråker (Hartman 1849). Malmen som skulle till Moviken fraktades med fartyg till Hudiksvall från Utö och Roslagen, vidare till lands och sist med fartyg över Norra Dellen. Fyra av de fem närmast därefter upptäckta lokalerna var vid hamnar där barlast hanterades (Wiström 1898). En avvek, Norrby i Alfta (1864).

Vit sötväppling fanns på 1950-talet på bangårdar upp till södra Hälsingland (Almquist 1957, sid. 257). Under tiden från 1940-talet till 1970-talet noterades den från 9 lokaler i stads-, industri- eller järnvägsmiljö (Säfverstam 1973). Under vår inventering noterades den på 93 lokaler, alla utom tre i sådana miljöer. Undantagen var i trädgård eller på åker.

Arten förekommer numera ofta mycket rikligt där den växer och tillsammans med det stora antalet aktuella lokaler ger detta intrycket att den sprider sig. Väster om Ljusnan är den dock fortfarande bara påträffad på några lokaler i Voxnadalen.

93 aktuella lokaler i 22 församlingar. 29 gamla uppgifter från 11 församlingar.

Almquist, Erik 1957: Järnvägsfloristiska notiser. Ett apropos till järnvägsjubileet. Svensk Bot. Tidskr. 51: 223-263.

Hartman, Carl Johan 1849: Handbok i Skandinaviens flora. 5 uppl.. Stockholm.

Wiström, Per Wilhelm 1898: Förteckning öfver Helsinglands fanerogamer och pteridofyter, uppgjord efter J.A. Wiströms efterlämnade anteckningar, och med tillägg. Wimmerby.

Säfverstam, Zander 1973: Lokalförteckning över alla kända kärlväxtfynd i Hälsingland. Manuskript.