På en traktorväg i skogen kan man på högsommaren hitta groddplantor av stinksyska. I en bäckfåra på Näsberget i Ramsjö sågs på sensommaren rikligt med små fröplantor på naken jord, som vid högvatten lagts upp i ett område där en bäck förgrenade sig. Äldre plantor sprider sig lokalt med jordstammar. Efter tre dagar med temperatur ner till minus 7 oC på hösten är bladen fortfarande helt gröna och fasta när de tinar. På våren, just efter snösmältningen, finns cirka 2 cm höga gröna skott. Stinksyskan börjar blomma i linneans tid, och i lingonens tid börjar dess kolsvarta frukter spridas. När bladen vissnar blir de inte gula utan bruna.
Bild i Natur och vegetation, sid. 59
Första fynd
De första noteringarna av arten är från Hisinger (1820), som fann den i ”bergrötter” i Bollnäs och Arbrå.
Ekologi
Stinksyska blommar och förökar sig i sluten skog. Den kräver mullrik fuktig jord med relativt högt pH och god kvävetillgång. Många tidiga fynd gjordes på lokaler i skogen där ovanliga växtarter fanns tillsammans, ”trollkäringsträdgårdar” och stinksyskan finns fortfarande kvar där. Det är de mest mullrika och ibland även varmaste platserna i terrängen. I det kluster som beskriver den allra rikaste barrskogen finns stinksyska på 48 av 101 lokaler. Skogen där är högörtskog, ofta fuktig eller våt, grandominerad och med starkt inslag av asp och andra lövträd. Det är nedom bergbranter, särskilt på diabas, i ”sydberg”, i djupa raviner i finkorniga material och vid å- och bäckstränder. Få fynd har gjorts på kulturmark, och då vanligen i anslutning till någon av dessa skogsmiljöer, någon gång i beteshage. Ingenting tyder på att arten skulle öka eller minska.
Utbredning
Arten är sällsynt i landskapets västra delar.
219 lokaler i 36 församlingar.
