Mjölkens frön sprids av vinden under soliga dagar i ljungens eller lingonens tid och kan lyftas av termiken och färdas långa vägar. Blomställningen är lång, liksom blomningstiden och fröspridningen är utdragen under en lång period på sensommaren och hösten, men avbryts av regnperioder. Mjölkens frödun sätter sin prägel på landskapet på liknande vis som sälgens och aspens gör på försommaren. Nära de fröspridande mjölkeplantorna kan frödunet kläda in vegetation och spindelväv. Fröna gror åtminstone delvis samma år som de har spritts, vid fuktigt väder. Granström (1986) undersökte hur frön ur fröbanken, och med vinden inkomna frön, koloniserade en blottad mineraljordsyta på ett hygge. Av vindspridda arter fann han framför allt tall, gran, björk och mjölke. Fröna gror på naken jord på rotvältor och brandfält, i körspår och markberedningsfläckar på kalhyggen, på blottlagda sjöbottnar och i de flesta kulturmiljöer. I storblockig terräng kan man efter skogsbrand finna att täckena av skogsmossor och lavar har förstörts och efter två år ersatts med pionjärmossor och mjölke. Om branden inträffar på försommaren hinner frön komma dit redan samma år och gro, så att det följande år på sensommaren finns rikligt med stora bladrosetter, men ännu inga blommor. På andra året efter branden blommar mjölken rikligt.
Mjölkens överlevnad baseras dock inte enbart på fröspridning. I de flesta vanliga barrskogar finns små mjölkeplantor utan blommor, som kvarlever vegetativt och varje år lägger några millimeter till jordstammen. Dessa tillväxer snabbt om de befrias från konkurrens från skogsträden. På avverkningsytor med föga störd markvegetation och i stormluckor i skogen är dessa plantor huvudkällor till mjölkeblomningen. Uggla (1958) uppger denna källa som den huvudsakliga även på brandfält i Muddus. Mjölke saknas i fröbanken (Schimmel & Granström 1996).
Jordstammarna är snabba att skjuta skott på våren. Redan i blåsippans eller början av vitsippans tid, efter att marken varit snöfri två veckor och medan nattfrosterna återkommer, finner man 5–10 cm höga, smakliga skott, som även rekommenderas som föda av Källman (1997). När skotten fått blad och blivit beskare hör de till älgens favoritväxter. Förr i tiden var de även bland de bästa betesväxterna för kor (Frödin 1952). De betas även av bäver. På hösten blir de överblommade stjälkarna snart bruna, men rosetterna behåller länge sin gröna färg. Inga gröna delar övervintrar dock.
I lingonens och höstfärgernas tid blir många plantor lysande röda. Efter den mycket kalla sommaren 1987 blommade vissa stjälkar med fräscha blommor, samtidigt som en stor del av bladen var kraftigt röda. I linneans tid har mjölken blomknopp. Blomningen är både riklig och praktfull. Den är i huvudsak över i ljungens tid. Omblomning är tämligen sällsynt. Vitblommiga plantor finns av minst två typer. Den ena typen har vita kronblad och ljusgröna foderblad samt vita ståndare med mycket ljust grönvitt pollen. Den andra har vita kronblad, rödaktiga foderblad, vita ståndarsträngar men blågrönt pollen. Denna typ avviker från det normala bara genom att kronbladen är vita. Bägge är tämligen sällsynta, men den första saluförs för odling i trädgårdar.
Ekologi
Trots att mjölken sällan ses blommande i sluten skog är den starkt knuten till skogsekosystemet. Den förekommer som uthålliga jordstammar med små skott i samtliga skogstyper, från de torraste till våta men saknas i klibbalskärr och andra mycket våta skogsmiljöer. Den finns med hög frekvens (nummer 9 i ordning efter frekvens) i ”vanlig skog” och i tallskog, hög även i blåbärsgranskog, lågörtskog och högörtskog, medelhög i sumpskog, måttlig vid bäck och hög i brantberg. På hyggen kan den bli helt dominerande och färga stora ytor röda under blomningen. Den finns även på hällmark och är på block nummer sex i ordning efter frekvens. De plantor som observeras där är som regel fullvuxna, med förgrenade jordstamssystem och alltså gamla. Under torrperioder vissnar de tidigare än stensöta, harsyra och skogsnarv. Bladen dör och blir bruna, men jordstammarna härdar ut bättre. Även på block i sjöar växer ibland mjölke.
Mjölke finns inte vid vätar, har låg frekvens vid källor, och låg frekvens på myr, där den ibland har observerats i rikkärr, förmodligen då i torrare delar. Den finns med låg eller mycket låg frekvens på stränder vid älvar, åar och sjöar både i skogen och i jordbrukslandskapet.
På havsstrand är mjölken mycket vanligare än på strand i inlandet. Den finns där på ungefär 30 % av lokalerna och är därmed en av de 30–50 vanligaste arterna. Den växer överallt på de övre delarna av stranden, och finns både på klippstrand, blockstrand, sandstrand och strand på finkornigare material. Den är mest frekvent (50 %) på exponerad blockstrand, där den växer på resterna av nedbrutet driftmaterial, gärna tillsammans med hallon. På öar med måskolonier kan den finnas i stor mängd, på vissa öar dominerande tillsammans med gul fetknopp, hallon och besksöta.
Mjölken är en kraftfull kolonisatör av allehanda nakna ytor i kulturlandskapet, vilket kan utgöra en bakgrund till den vanliga benämningen rallarros. I rabatt och köksträdgårdsland gror dess frön och bildar små till jorden tryckta rosetter. På vägslänter, järnvägsbankar, utkanter av åker- och tomtmark och på allehanda övergiven kulturmark frodas den, särskilt rikligt där marken är kväverik. Den är också genom sitt jordstamssystem mycket uthållig under en igenväxningsfas. Tillsammans med brännässlor och hallon står den på resterna av en dyngstad intill ruinen av en lagård. Den växer med låg frekvens även på torrbacke. När en gräsmark växer igen ökar mjölken. En betes- eller slåttermark på fuktigt näringsrikt underlag kan i första fasen av igenväxningen domineras av älggräs och mjölke.
Utbredning
3924 lokaler i 45 församlingar.
Referenser
Frödin, John 1952: Skogar och myrar i norra Sverige i deras funktioner som betesmark och slåtter. Inst. Sammenlign. Kulturforskn. Ser B, XLVI, Oslo.
Granström, Anders 1986: Seed banks in forest soils and their role in vegetation succession after disturbance. Diss. Umeå, Swedish University of Agricultural Sciences, Department of Forest Site Research. Stencil No. 6.
Källman, Stefan 1997: Vilda växter som mat och medicin. ICA, Västerås.
Schimmel, Jonny & Granström, Anders 1996: Fire severity and vegetation response in the boreal swedish forest. Ecology 77: 1436-1450.
Uggla, Evald 1958: Skogsbrandfält i Muddus nationalpark. Acta Phytogeogr. Suec. 41: 90.