De täta bestånd av enbart piprör som kan förekomma på hyggen på sydvända bördiga bergssluttningar i Hälsingland gör det antagligt att etablering från frö kan vara viktig för arten. Den har dock inte noterats i fröbanken (Granström 1986). Vilken roll fröspridning spelar är ovisst. En annan viktig del av artens strategi är dock att uthålligt överleva icke blommande i tät skog. Plantorna växer där i mossan med för varje år ett litet nytt skott tätt intill det föregående. Bara ett fåtal årgångar lever kvar. Skogen behöver inte glesas ut mycket för att arten ska blomma.

I skogsstjärnans tid står piprör som ljusgröna ruggar, omgivna av liggande fjolårsblad. Arten har blomknopp när kruståteln blommar. Den blommar i mjölkens tid, samtidigt med brunrör. Fröna kastas i lingonens tid, men axfjäll och borst blir kvar och syns även efter vintern. Piprör har setts blomma om på block i lärkens tid, efter en varm och torr period. I midsommartorka rullar den ihop bladen, som då ställer sig upp, styva. Undersidan blir utsida. Klyvöppningarna sitter på översidan (den som blir inåt i rullen). I höstfärgernas tid har bladens gröna färg bleknat och gulnat något, samtidigt som mjölken är helt brun och hallon börjar släppa sina blad. Fortfarande i lärkens tid finns strimmor av grönt kvar på de i stort sett gulnade bladen. Mycket lite grönt övervintrar synligt, men nere i förnan övervintrar gröna skott, några cm långa och drygt 1 mm breda. Blad som utvecklas sent på året övervintrar i större utsträckning gröna.

Eftersom piprör är en vanlig art och på bördig mark kan få mycket breda blad är den på avstånd den viktigaste förväxlingsarten för den mycket sällsynta skogssvingeln. Vid nära granskning är de lätta att skilja åt.

Artens hybrid med grenrör har påträffats fyra gånger. Av hybriden med bergrör finns ett 20-tal gamla belägg, de flesta från fyra lokaler i Ljusdal tagna av Gottfrid Lidman 1922–1934. Hybriden med bergrör kallas tuvrör. Ett fynd av vardera hybriden har gjorts under vår inventering, se dessa.